Svenska medelhavsinstituten i humanioras och konstens intressen

Under en vecka i april 2025 genomfördes en studieresa, arrangerad av Universitet och Svenska Institut i samarbete för internationalisering (USI), till de Svenska instituten i Rom och Aten. Medverkade gjorde kommunikatörer från universiteten i Umeå, Stockholm, Göteborg och Lund.

Rom

Det första som möter en, nedanför den lätt imposanta och ganska branta trappan upp till Svenska institutet i Rom, är tre så kallade ”snubbelstenar”. Snubbelstenar är metallplattor som gjutits in i asfalten eller mellan kullerstenar, för att minnas personer som föll offer för Förintelsen.

Snubbelstenar utanför Svenska institutet i Rom

BildPer Melander

På plattorna finns namn, födelse- och dödsdatum, och information om vart de deporterades. ”Över 100 000 stenar med namn på offer för nazismens förföljelse och utrotningspolitik finns utplacerade i totalt 30 länder” (Wikipedia)

Av plattorna utanför institutet går att utläsa att det rör sig om en familj som under ett antal år levt mer eller mindre isolerade innanför de ”svenska” väggarna. Efter att under en tid vågat sig på lite längre vistelser utanför huset, upptäcks de en dag av polis, arresteras och skickas till Auschwitz. Enda barnet, Marco, mördas tillsammans med sina föräldrar i maj 1944, två år gammal.

100 år av utgrävningar, forskning och bildning

Beroende på vad som ska firas fyller institutet i Rom 100 år både 2025 och 2026. Ulf R Hansson, sedan 2018 direktör vid institutet, berättar att starten för verksamheten skedde i Stockholm 1925 på initiativ av bl.a. dåvarande kronprins Gustaf Adolf, medan det var först året därpå som institutet etablerades på plats i Rom. Trots de hundra åren på plats ligger Sverige i lä; Frankrike etablerade sin motsvarighet i Rom på 1500-talet.

Från början var man placerad i olika lägenheter i de centrala delarna av staden. Sedan är det Benito Mussolini som 1937 erbjuder tomtmark i utbyte mot detsamma i Stockholm. På den plats man blev anvisad, i utkanten av parken Villa Borghese, står institutet fortfarande kvar; en i många stycken funktionalistisk tegelbyggnad som stod klar 1939 ritad av Ivar Tengbom. Alltihop finansierat av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Inte olikt en byggnad i Umeå

Det var viktigt att såväl byggnaden som inredningen skulle visa det bästa inom svensk arkitektur och inredningskonst; allt i en anda av Swedish Grace. Ordförande i inredningskommittén var prins Eugen som ville måla al fresco, direkt på en av väggarna, men fick nöja sig med att hans målning Molnet fick hängas, lätt försänkt in i en av väggarna. Möblerna specialdesignades av Carl Malmsten, textilier och mattor av Elsa Gullberg och Märta Måås-Fjätterström.

Därför är det inte utan att det infinner sig en känsla av museum när en vandrar genom rummen. En tidskapsel från en tid när synen och statusen på humanistisk kunskap och bildning var något annat än vad det är idag. (Faktiskt inte helt olikt känslan som finns i en byggnad i Umeå, där Seminarium för huslig utbildning huserade på 1950-talet och framåt – numera Folkuniversitet).

Med detta sagt tål det att påpekas hur hela miljön vid institutet är inbjudande och stämningen familjär. Vilket bidrar att stärka och uppmuntra inte minst unga stipendiater och forskare tidigt i karriären. Att vistas här ger ett gott stöd och även ingångar och ett kontaktnät, inte bara med de andra svenska instituten i världen, utan även med andra länders motsvarigheter.

Ulf R Hansson betonar att för institutet är det i nutid avgörande, att fler får kännedom om möjligheterna och resurserna som erbjuds, både bland studenter och forskare. Och att det får spridning inom USI-nätverket bland svenska lärosäten.

Aten

Det Svenska institutet i Aten är beläget i ett av kvarteren vid foten av Akropolisklippan; i en fastighet lika vitmenad som flera av husen runtomkring. Sitter en på takterrassen och tittar norrut utgör Parthenontemplet det oundvikliga blickfånget. Även om det var dryga 40 år sedan sist är det en sak jag hänger upp mig på: byggkranen. Den fanns intill templet då och den finns där nu. Har den varit där hela tiden?

Sett över tid är ju 40 år ingenting; med tanke på att templet raserats och byggts upp ett antal gånger de senaste dryga 2000 åren. Men jag minns hur det förra gången var en liten utmaning att få till bra bilder med byggkranen intill pelarna; en ville ju att bilderna på tempelkolonnerna skulle projiceras orörda och tidlösa – och inte störas av senare tiders artefakter.

Trots alla gånger Parthenontemplet skadats i samband med krig och erövringar så tillfogades byggnaden ”… i ett slag för större förstörelse än vid något annat enskilt tillfälle i dess historia” (Dick Harrison) när den venetianske fältherren Francesco Morosini, sida vid sida med svensk-tyske Otto Wilhelm Königsmarck, år 1687, avlossar en salva upp mot klippan i strider mot Turkarna, som sades ha ett krutförråd placerat i templet. ”Flera väggar och kolonner föll. Taket rasade ner. Relieffriser föll till marken och gick sönder. Förödelsen var stor och i många fall irreparabel” (Dick Harrison). 

En annan sak som lätt fastnar är tanken på att templet, friserna och alla skulpturer i original var färggranna skapelser. Något som tidigare antagits men kunnat klarläggas först under de senaste decennierna, där nya tekniker och utrustning klarat av att spåra färgpigment i de olika stenarterna. Det här är lite svårt att komma ihåg och föreställa sig, varje gång en tittar, att dessa klassiska byggnadsverk en gång i tiden stått och sprakat av allsköns färgprakt.

Nobel dam klädd i tidlös elegans

Jenny Wallensten, direktör i Aten, håller med om att detta med färgsättningen är svårt att hela tiden ha i åtanke. Hon påpekar att förutom rent estetiska motiv så ville man även att templet och byggnaderna runtomkring skulle synas ordentligt; när hon vid besöket guidar i det intilliggande Akropolismuseet. Som för övrigt stod klart 2009.

Museibyggnaden i sig påminner i vissa vinklar om själva Akropolisklippan. Arkitekturen präglas även av stora öppna våningsplan, ljusinsläpp via stora fönsterytor och på sina ställen glasgolv som exponerar bevarade utgrävningar i området.

Svenska institutet i Aten grundades 1946 och är en privat stiftelse. Institutet öppnade i sina dåvarande lokaler 1948. Om fastigheten i Rom mer är en strikt klädd distingerad herre, så utgör det nuvarande huset i Aten mer en nobel dam, klädd i tidlös elegans. Klassiskt inredd med mörka träslag, stuckaturer och rejäl takhöjd, förmodligen efter dåtida inredningsideal. Huset är ritat av en Philip­pos Oi­ko­no­mou. Och att byggnaden förvärvades för institutets räkning 1975, är precis som i Rom inte minst på grund av finansiering från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Kulturarvsfrågor och hållbar turism

Det går att för en stund föreställa sig hur frisk luft vid den här tidpunkten till sist vädrar ut allt det fruktansvärda som drabbade Aten och Grekland under tyskarnas ockupation under andra världskriget.

”Över 300 000 civila dog bara i Aten av svält, tiotusentals fler genom repressalier; minoriteter, särskilt judar, deporterades till koncentrationsläger; och i de bulgariska och tyska ockuperade områdena försökte etnisk rensning utrota generationer av grekiska invånare”. (Gale)

På samma sätt som institutet i Rom är stämmningen i Aten mycket välkomnande och inspirerande. Inte minst med tillgången till det nordiska gemensamma biblioteket, som omfattar många verk som i Sverige skulle kräva fjärrlån eller en resa. Och på samma sätt så bidrar också miljön för både studenter, unga och seniora forskare, att kunna nätverka och få nya kontaktar med kollegor inom både sitt eget och andras forskningsfält.

Jenny Wallensten säger att om tio år hoppas hon att institutet i Aten har en ännu större forskningsmiljö; 4-5 postdoktors- och/eller (tidsbegränsade) forskartjänster, inom samtliga humanistiska discipliner, som utlyses med jämna mellanrum. Hon önskar till exempel att ett forskningsprojekt skulle kunna omfatta kulturarvsfrågor och hållbar turism; som komplement till det arkeologiska arbetet. 

En önskan är också att institutet i framtiden har högre anslag och att det i sin tur handlar om att fortsätta sitt arbete med att synliggöra verksamheten i Sverige och intensifiera arbetet med heminstitutionerna; kanske till och med i grundskolan.

Rom och Aten

Verksamheten vid de båda instituten har historiskt präglats av arkeologiska verksamheter. Precis som i Rom har det svenska hovet, med framför allt Gustaf VI Adolf i spetsen, spelat en viktig roll i den utvecklingen även i Aten. Men det man i både Rom och Aten vill framhålla, är att utbudet och innehållet i forskningsprojekt, anslag, kurser, konferenser och stipendier, numera har en betydligt större bredd när det gäller ämnesområden.

I princip vill man tillhandahålla ett innehåll som täcker samtliga humanistiska ämnesområden; för både studenter och etablerade forskare. Aten sticker ut här genom att man förutom ett forskningsbaserat och akademiskt innehåll, även erbjuder residens för konstnärer och fotografer. Detta i anslutning till gäst­hemmet i den nord­gre­kis­ka sta­den Ka­val­la

Förutom att kunna vistas i en överblickbar miljö vid respektive institut, bidrar tid i andra länder oftast med nya perspektiv. Möjligheten att lära sig nya språk och inblickar i andras vardag och kulturella uttryck.

Att bli stillastående i tiden

I anslutning till de bägge instituten finns resursstarka bibliotek, som drivs gemensamt och i samverkan på plats med andra nordiska länders motsvarande institut. I sammanhanget tål det även att påpekas hur det finns många ramavtal med många lärosäten som i dagsläget är underutnyttjade. Det framhålls hur svenska studenter och forskare inte är benägna att resa och att det därför behövs uppmuntran redan på grundnivå.

Att vistas i skuggan av Akropolisklippan eller idyllen i Villa Borgheses utkanter, är som att för en stund bli stillastående i tiden – med en fråga hängande i luften: har humaniora haft sina haydays? En tid när kunskap och bildning ansågs vara en stor del av basen för allt utforskande och vetenskapande?

Kvar finns dessa fickor av upplysning, men hur ska strategin egentligen formuleras? Vilka är verktygen som behövs för att inte låta världen löpa helt amok, i ett rus av AI-genererade algoritmer? Symboliken med familjen Segre – som inte kunde räddas av det röda tegelhuset, trots fyllt av så mycket bättre vetande – är hjärtskärande.

*Netflix ville låna fastigheten i Rom i anslutning till en avsnittsinspelning för den nya säsongen av TV-serien Blanca Yorgos Lanthimos arrangerade med hjälp av institutet i Aten en casting för en filminspelning, där man sökte statister som skulle vara autentiska arkeologer.

Text: Per Melander, kommunikatör, Kansliet för humaniora