”Aldrig mer krig!” Fredsfostran och nationalism under mellankrigstiden
NYHET
I en ny avhandling från Umeå universitet undersöker Ingela Nilsson en okänd del i den svenska 1900-talshistorien. Hon visar bland annat att stora delar av mellankrigstidens fredsrörelse och dess idéer kring fredsfostran var starkt förankrade i ett nationellt tänkande.
I fokus för historikern Ingela Nilssons avhandling, Nationalism i fredens tjänst, står de krav på en genomgripande fredsfostran i skolorna som framfördes av olika aktörer runtom i västvärlden under åren mellan första och andra världskriget.
– Nationalismen betraktades som en nödvändig grundval och förutsättning i all fredsfostran av barn och unga - och därmed som ett oumbärligt redskap i fredens tjänst, säger Ingela Nilsson.
Hon berättar att det efter första världskrigets slut växte fram en omfattande fredspedagogisk rörelse runt om i västvärlden. Mottot var: Aldrig mer krig!
– I centrum för fredspedagogernas uppmärksamhet stod skolornas historieämne, som anklagades för att ha bidragit till krigsutbrottet år 1914 genom att ingjuta chauvinism och krigaranda i det uppväxande släktet. Men ett skolämne som hade förmåga att fostra till krig hade även förmåga att fostra till fred.
Nilsson visar att fredspedagogerna förespråkade ett slags radikal motståndspedagogik mot den bestående ordningen. Men samtidigt ifrågasatte de varken nationalismen eller skolans nationella fostran som sådan. Nyckelorden var hela tiden att förena och komplettera.
- Målet för fredspedagogerna var att fostra fram en ny pacifistisk och internationell ”anda” hos det uppväxande släktet. Men nationalismen utgjorde en fundamental del av denna fredsfostran. Jag har betecknat deras ideologiska hållning som ”patriotisk pacifism”, vilken i sin tur starkt påverkade den fredsfostrande historieundervisning som förespråkades.
Ingela Nilsson har funnit att många fredsvänner och pedagoger ville se en radikalt ny historieundervisning med mer internationell historia och mindre fokus på ”kungar och krig”,
Men samtidigt handlade kraven inte om att ersätta det traditionellt nationalistiska innehållet och perspektivet mer än i högst marginell utsträckning.
Avhandlingen belyser även pojkarnas centrala roll i det fredspedagogiska projektet. Mellankrigstidens fredsfostran var framför allt riktad till pojkarna.
- Det kan betraktas som en direkt respons på det samtida mansidealet där manligheten var starkt kopplad till nationen och det militära försvaret. I grund och botten försökte fredspedagogerna lansera ett nytt pacifistiskt mansideal, säger Ingela Nilsson.
Avhandlingens titel är ”Nationalism i fredens tjänst: Svenska skolornas fredsförening, fredsfostran och historieundervisning 1919–1939”. Bland annat undersöks Svenska skolornas fredsförening (SSF). Den fredsfostran som SSF förespråkade ställs i relation till samtidens nationella tänkande och analyseras även utifrån ett genusperspektiv.
Disputationen ägde rum fredagen 27 februari. Opponent var Irene Andersson, universitetslektor i historia med didaktisk inriktning, Malmö högskola.
Ingela Nilsson är född och uppvuxen i Grevie på Bjärehalvön i nordvästra Skåne. Hon är utbildad till gymnasielärare vid Umeå universitet, kompletterad med en waldorflärarutbildning. Avhandlingen är gjord vid institutionen för Idé- och samhällsstudier, Umeå universitet.
Kontakt:
Ingela Nilsson, Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet och Kristofferskolan i Bromma: ingela.nilsson@kristofferskolan.se
