NYHET När timmer flottades i älvar och åar blev fårorna rensade från hinder av olika slag, men nu försöker man återställa många vattendrag efter dessa ingrepp. Växter går att använda som mätare för hur sådana restaureringar lyckas. Tre forskare vid Umeå universitet visar att man kan använda älgört, Filipendula ulmaria, för att bedöma resultatet av vattendragsrestaureringar. Deras rön publiceras i den vetenskapliga tidskriften Ecohydrology.
Älgört, Filipendula ulmaria, växer bättre på stränder vid restaurerade vattendrag än vid kanaliserade sträckor. Foto: Mostphotos
Nu när timmerflottningen i Sverige sedan länge är historia restaureras många vattendrag. För att lära sig hur detta bäst ska göras är det viktigt att följa upp vad som händer efter restaureringarna. Utvärderingar lägger ofta fokus på fisk och vatteninsekter medan strand- och vattenväxter sällan blir undersökta. Om det inte finns strandväxter är det dock svårt för djur att leva i vattnet. Därför bör strandväxter kunna användas som mått på hur vattendragen mår.
– Att använda växter som mätare på hur naturen mår, så kallade fytometrar, är en ganska underutnyttjad metod. Det kan gå till så att man odlar upp en mängd småplantor av en växt och planterar ut dem på olika ställen i naturen. Sedan följer man deras utveckling. Om de växer olika fort betyder det att olika växtplatser har olika egenskaper, säger Anna Dietrich.
Hon disputerade vid Umeå universitet 2013 på temat fytometrar, det vill säga växter som kan mäta miljöförändringar. Nu publicerar hon den sista av sina fyra avhandlingsartiklar.
Anna och hennes medarbetare satte ut unga plantor av älgört, och gräset blåtåtel på stränder vid flottledsrensade respektive restaurerade vattendrag. Sedan jämförde de skillnader i hur plantorna överlevde och växte till.
– Älgörtsplantorna växte bättre på stränder vid restaurerade vattendrag och blev både högre och kraftigare än plantorna på de kanaliserade sträckorna. Tillväxten hos stammar och blad hängde ihop med att restaureringen ledde till mer vatten under sommaren. Längre översvämningar på våren gynnade även rötternas tillväxt, troligtvis beroende på att växten måste ha starka rötter för att inte spolas bort, säger Anna Dietrich.
Blåtåteln svarade inte lika tydligt på restaureringarna som älgörten med undantag av att den växte bättre på restaurerade än på kanaliserade stränder under slutet av vegetationsperioden.
Läs en digital publikation av artikeln
När skogsindustrin växte fram under 1800- och 1900-talen flottades mycket timmer i vattendragen. Stenblock, klippor och andra hinder gjorde timmerflottningen besvärlig. Vattenfårorna blev därför rensade och uträtade så att de mer fick formen av kanaler. Därigenom blev fårorna homogena, vattenflödet snabbt och översvämningarna kortvariga och intensiva. Stränderna tog stryk. På vissa ställen nöttes de av det snabbt rinnande vattnet och av själva timmerstockarna, på andra ställen torkade de ut bakom avskärmande stenbarriärer. Såväl växter, fiskar som andra organismer fick minskat livsutrymme och en del arter försvann efter flottledsrensningarna.
Vid restaurering skapar man en ökad komplexitet i ett vattendrag genom att lägga ut stenblock och grus i fårorna och öppna sidofårorna igen. Då blir vattenflödet långsammare, vattnet hålls kvar längre tid i övre delen av vattendragen, där också antalet höga flöden på sommaren ökar. Vattenförhållandena blir därmed mer lika dem i opåverkade vattendrag. Även jordens kvalitet påverkas till det bättre på stränderna efter restaurering. Med anledning av detta finns det gott hopp om att växter och djur ska kunna återetablera sig. Restaurering av vattendrag efter flottning tillmäts därför stor betydelse bland naturvårdande myndigheter och organisationer.
Dietrich, A. L., Nilsson, C. & Jansson, R. 2016. A phytometer study evaluating the effects of stream restoration on riparian vegetation. Ecohydrology, 9:646-658. DOI: 10.1002/eco.1663
Anna Dietrich, anna.l.dietrich@gmail.com
Christer Nilsson, christer.nilsson@umu.se
Vänligen mejla för att bestämma telefontid
Redaktör: Ingrid Söderbergh
