Att ”komma till tals” är inte nog för att uppfylla barns rätt

Marie Lindsjørn Nordvik, doktorand i rättsvetenskap vid Umeå universitet.

BildTomas Rolland

För att leva upp till lagstiftningen krävs en förändrad syn på barn som rättighetsbärare. Barnets synpunkter och upplevelse av sin situation ska prägla hela bedömningen.

I sin avhandling ”Barnets rett til medbestemmelse ved omsorgsovertakelse: rettighetens betydning i et komplekst landskap av rettslige normer” studerar Marie Lindsjørn Nordvik barns rätt och möjlighet till medbestämmande när en omsorgsovertakelse (motsvarande tvångsomhändertagande av barn) bedöms enligt norsk rätt.

– Jag kan se att i förhållande till artikel 12 i barnkonventionen så räcker det inte att ge barn en diffus rätt att ”komma till tals” i fråga om tvångsvård av dem själva. För att leva upp till lagstiftningen krävs en förändrad syn på barn som rättighetsbärare. Barnets synpunkter och upplevelse av sin situation ska prägla hela bedömningen, och de olika rekvisit som ingår för ett tvångsomhändertagande, säger Marie Lindsjørn Nordvik, doktorand i rättsvetenskap vid Umeå universitet.

Barns medbestämmande kräver vuxenansvar

Barns rätt till medbestämmande kan beskrivas som det inflytande som barn ges rörande sitt liv, även om barn inte har full autonomi eller självbestämmande. I det norska regelverket har medbestämmanderätten preciserats och förstärkts sedan barnkonventionen blev norsk lag år 2003, och den har en framträdande plats i den norska grundlagen. Trots detta har upprepad kritik belyst att medbestämmanderätten inte värnas särskilt väl i praktiken.

– Medbestämmanderätten är en rättighet med ett medföljande vuxenansvar. Den är beroende av att vuxna, särskilt beslutsfattare, involverar barnet och har uppdaterade kunskaper om barn, samtal med barn och har ett förhållningssätt som syftar till att tillvarata barns rätt. En sådan medvetenhet kräver en förändring av vuxnas attityder till barn och att man erkänner barnet som en fullständig människa med integritet, personlighet och en inneboende förmåga att delta i samhället, fortsätter Marie Lindsjørn Nordvik.

Viktigt att skilja barns rättigheter från föräldrars rättigheter

– Man måste på ett tydligare sätt klargöra de olika överväganden som görs vid omhändertagandebedömningar. I ett tvångsvårdsmål görs en avvägning av barnets rättigheter i förhållande till andras rättigheter, till exempel föräldrarnas rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. De metoder som används vid en bedömning av tvångsvård av barn måste tydligare anpassas utifrån barns medbestämmanderätt. Dessutom behöver bedömningen av barnets egna intressen och rättigheter, och bedömningen av barnets rättigheter i förhållande till föräldrarnas rättigheter separeras i högre grad än vad som görs idag i norsk rätt.

I avhandlingen argumenterar också Marie Lindsjørn Nordvik för att det inte är räcker att förstärka och precisera barns rätt till medbestämmandet i sig för att leva upp till lagstiftningens krav. Man måste också tydligare inkludera en förståelse av barns övriga rättigheter, barnets bästa och rekvisiten för tvångsomhändertagande.

– Ska barn försäkras en reell rätt till inflytande krävs det att barnets synpunkter finns med i alla relevanta led och rekvisit när man gör en bedömning om tvångsomhändertagande. Det kan till exempel inkludera barnets syn på om det föreligger allvarlig omsorgssvikt, om stödinsatser till familjen kan lösa den nuvarande situationen och i bedömningen av barnets bästa.