NYHET På sin tid var många av hans idéer radikala, idag är de fortfarande moderna. För första gången i modern tid sammanfattas Max Wilhelm Götzingers språkvetenskapliga gärning i en längre monografi, en avhandling från Umeå universitet.
Hur många gånger tror vi inte att vi upptäckt något nytt men sedan visar det sig att tanken redan funnits? Hur ofta tror vi inte att ett perspektiv är det allmängiltiga och korrekta för att det sedan ska visa sig att företeelsen med samma rätt kan ses från en helt annan synvinkel?
En ny avhandling från Umeå universitet handlar om den tyskfödde men främst i Schweiz verkande läraren och grammatikern Max Wilhelm Götzinger (1799–1856). Under många årtionden föll denne grammatikers i många stycken moderna och banbrytande tankar i glömska, trots att hans läroböcker var så populära att de utkom i otaliga upplagor ända in på 1900-talet. Först under början av 1980-talet återupptäcktes Götzinger genom ett par artiklar inom den historiografiska språkforskningen. Dan Olssons doktorsavhandling är den första längre monografin om hans gärning och lyfter fram många aspekter som inte tidigare beaktats.
– Många av Götzingers pedagogiska, grammatiska och dialektologiska tankar var radikala i hans samtid och är moderna ur ett nutida perspektiv, säger Dan Olsson. Hans tankar inom det pedagogiska området är även i dag i högsta grad aktuella och vägvisande – även om hans själv inte alltid lyckades motsvara sina egna krav.
Drivkraften hos Götzinger var att förena vetenskaplig korrekthet med pedagogik tydlighet. En lärobok skulle vara uppbyggd så att även en lekman utan svårighet skulle kunna förstå förklaringarna, och därför skrivas av både vetenskapligt och pedagogiskt skolade författare. I avhandlingen framgår det att Götzinger bland annat betonade en individualiserad undervisning, som bygger på att eleven själv ska upptäcka regler och samband – en form av problembaserat lärande.
Inom det grammatiska området tvekade Götzinger inte att gå emot den gängse traditionen som byggde på Aristoteles logik och enligt vilken subjektet var likställt med predikatet trots att denna uppfattning var mycket starkt etablerad i tysk grammatik – och fortfarande är det även i svensk skolgrammatik. I stället ser Götzinger det finita (=personböjda) verbet som överordnat övriga satsdelar. Denna tanke, där Götzinger måste ses som en föregångare, slog inte igenom förrän i mitten på 1900-talet.
Götzinger var också den förste som gav en sammanfattande beskrivning av hela det tyskspråkiga områdets dialekter, något som också utförligt beskrivs och kritiskt granskas i Dan Olssons avhandling.
Onsdagen den 15 april 2009 försvarar Dan Olsson, Institutionen för Språkstudier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Davon sagen die Herren kein Wort“. Zum pädagogischen, grammatischen und dialektologischen Schaffen Max Wilhelm Götzingers (1799–1856).
Disputationen äger rum kl 10.15 i Hörsal G, Humanisthuset. Fakultetsopponent är professor Kari Keinästö, Institutionen för svenska, tyska och ryska, Åbo universitet.
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna Dan Olsson,
tel 0709-560089 eller e-post.
Redaktör: Helena Vejbrink