NYHET Barnpsykologer behöver bli bättre på att hantera genusperspektiv och hur det hänger samman med psykologisk problematik för att kunna ge bra stöd, särskilt när det gäller unga kvinnor. De saknar även redskap för hur genusfrågor bör ingå i behandlingen. Det framkommer i en avhandling från Umeå universitet.
I avhandlingen undersöker Ulrika Eskner Skoger vilka betydelser barn- och ungdomspsykologer ger skillnader mellan flickor och pojkar i sitt behandlingsarbete. Hon har analyserat elva intervjuer med svenska barn- och ungdomspsykologer, samt undersökt hur tre svenska läroböcker i utvecklingspsykologi resonerar kring genusrelaterade frågor.
Avhandlingen visar att psykologerna gav kön, genus och jämställdhet olika betydelser och att de ofta var motstridiga. I psykologernas tal om sitt behandlingsarbete blev ett glapp synligt.
– De tycktes sitta fast i ett dilemma mellan en retorik och ett bemötande som är könsneutralt, och en behandling som utgick från könsskillnader som ”naturliga”. Det snäva individfokus som kom till uttryck i psykologernas berättelser lyfts fram som en förklaring till att psykologerna inte själva tycktes uppmärksamma detta glapp, säger Ulrika Eskner Skoger.
I avhandlingen lyfts även frågor kring jämställdhet och olika fördelning av resurser mellan pojkar och flickor vid behandling av psykologisk problematik. I psykologernas tal om att pojkar får mer resurser inom barn- och ungdomspsykiatrin förklarade de att flickor och pojkar har olika förväntningar på sig och att vuxna uppmärksammar pojkars problematik i högre utsträckning. Men de gjorde inga kopplingar mellan den ojämställda resursfördelningen och det generella mönstret i samhället, där kvinnor värderas lägre än män. Av detta drar Ulrika slutsatsen att det saknas analytiska redskap att göra kopplingar mellan behandlingsarbete och genusrelaterade frågor på samhällsnivå.
– Psykologerna talade istället om att de behövde få barnen att fungera i sin omgivning med de könsskillnader som finns. Försöken att sätta flickornas ”osynlighet” i ett sammanhang tycktes då landa i en anpassning efter könsstereotyper för ”deras eget bästa”.
Ulrika Eskner Skoger menar att möjligheterna att inkludera kulturella och sociala betydelser av kön i psykologiskt behandlingsarbete hänger nära samman med psykologers professionella ideal för vad som är legitim kunskap. Det neutrala kunskapsideal som dominerar inom psykologidisciplinen tycks få konsekvensen att genusperspektiv som utgår från samhällelig över- och underordning mellan kvinnor och män, stängs ute från psykologarbetet.
– I vilken utsträckning psykologerna har tillgång till analytiska redskap att reflektera över genusfrågor är viktigt. Sådana tankemässiga redskap, som utgår från feministiska teorier och genusvetenskap, saknades till stor del i de intervjuer och de läroböcker som granskades.
Ulrika Eskner Skoger har en examen från psykologutbildningen i Umeå (1990-1995), och har därefter arbetat kliniskt i flera år på psykiatriska kliniken på Karolinska sjukhuset. Hon har därefter arbetat på enheten för barn- och ungas psykiska hälsa, Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting. Hon är sedan 2006 doktorand vid Institutionen för psykologi i Umeå. Hon är även anställd vid Institutionen för epidemiologi och samhällsmedicin, Stockholms läns landsting.
Avhandlingen finns publicerad digitalt
Ulrika Eskner Skoger, Institutionen för psykologi, Umeå universitetTelefon: 070-346 47 43
E-post: ulrika.skoger@umu.se
Disputationen ägde rum den 15 oktober.
Redaktör: Eva Stoianov