Bostäderna speglar stenålderslivet i Norrbottens kustland

Från att ha varit nomader och storviltjägare blev människorna längst Norrbottenskusten mer bofasta från slutet av det sjätte årtusendet före vår tideräkning. Inslaget av permanenta bostäder ökar. I sin doktorsavhandling för arkeolog Erik Norberg fram tesen att bostäderna till en början i huvudsak bestod av enfamiljshushåll; medelstorleken för bostaden var ca 9 m².
– Troligen uppehöll sig de här människorna vid havet den största delen av året, berättar Erik Norberg. Där kunde de ta för sig av ett rikt fiske, men undersökningarna visar att också fågel, bäver, en del älg och säl var delar av menyn i början av den yngre stenåldern. Vintertid torde harpunering av vikaresäl vid andningshålen ha varit populärt.

Runt 4000 före vår tideräkning sker flera förändringar i kustsamhällena. Från den tiden känner arkeologerna till färre bosättningar med permanent bebyggelse, men på varje lokal finns däremot fler bostäder än tidigare. Bostäderna är också i genomsnitt betydligt större i jämförelse med föregående period, drygt 15 m².
– Det kan tyda på att befolkningen under den här tiden blev än mer bofast. De större bostäderna rymde troligen fler familjer än en. Man kan också se att jakten koncentrerades mot marin fångst – troligen framförallt mot fisk men även säl och sjöfågel. Jakten på älg och ren kan däremot ha gått tillbaka eller fått en annan betydelse, säger Erik Norberg.

Under slutet av fjärde och under tredje årtusendet före vår tideräkning ökar antalet bosättningar igen, samtidigt som bostäderna blir ännu större, i medeltal 28 m2. I jakt och fångstsamhällen innebär det att det var fråga om flerfamiljshushåll. Främst syns det här i de två nordligaste älvdalarna i Sverige, runt Kalix och Torne älvar. En del bosättningar från den här tiden innehåller upp emot 20 bostäder, idag synliga som små vallomgivna försänkningar i marken. Liknande och större bosättningar från samma tid har påträffats på finsk sida ibland annat utanför Kemi älvdal.

I slutet av tredje årtusendet överges de stora boplatserna, bostäderna blir åter mindre och bosättningsmönstret mer mobilt. Från samma tid finns tecken på kontakter med jordbrukande kulturer som då finns upp till norra delen av Västerbottens kustland. – Kanske behövde man ändra sitt sätt att leva för att anpassa sig efter mötena med dem, säger Erik Norberg.
Sin kultur håller man däremot fast vid och jordbruket tas inte upp vid den här tidpunkten i Norrbotten. Inte heller det senare sydskandinaviska gravskicket, som under bronsåldern når ända upp till Jävrebygden, tas upp av grupperna i de övre delarna av Bottenviken.

Norberg konstaterar i sin avhandling att förmågan till snabb anpassning till förändringar i de egna samhällena och i omgivande, troligen har varit nyckeln till en lyckad fortlevnad. Kopplingarna till omgivande grupper med gemensamma myter och besläktade språk har troligen aktiverats när det funnits behov av att stärka den egna gruppen i sin identitet.

Fredagen den 7 november försvarar Erik Norberg, institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland. En studie av kontinuitet och förändring. Disputationen äger rum kl 13.00 i hörsal E, Humanisthuset. Fakultetsopponent är Professor Mika Lavento. Institutionen för Kulturforskning, Arkeologi. Helsingfors Universitet.

För mer information eller intervju kontakta gärna Erik Norberg på tel: 0612-325 70, 070-284 18 75 eller via e-post: erik.norberg@arke.se

Redaktör: Helena Vejbrink