Britta Lundgren (1951-2021)

 

BildMattias Pettersson

Vi etnologer i Umeå har sorg.

Och etnologerna i Sverige. Och genusforskarna. Och många andra inom och utom forskarvärlden.

Professor Britta Lundgren har hastigt gått bort, mitt i steget i en aktiv och mångsidig akademisk verksamhet. Hennes betydelse som akademisk ledare, formellt – dekan vid humanistisk fakultet 2005-2010, flera uppdrag inom Umeå universitet, ledamot i Vetenskapsrådets styrelse för att nämna några positioner – och informellt, som engagerad läsare, samtalspartner, påhejare, stöd, betygas av många och är svår att enkelt sammanfatta. Hennes samarbetsförmåga och vilja att delta i tvärvetenskapliga sammanhang bidrog till detta; här ska främst hennes profil som etnolog antydas.

Inom ämnet etnologi har hon framför allt varit en av pionjärerna och den mest tålmodiga och långsiktigt drivande kraften för etablering av genusteoretiska perspektiv. Avhandlingen Allmänhetens tjänare (1990) förenade den kvinnohistoriska ansatsen i att belysa kvinnor i en yrkesgrupp i det framväxande moderna samhället, poststationsföreståndare, med analys av hur kön uttrycks och föreskrivs i maktens symboler. Samma år publicerades i Rig hennes principartikel Etnologi och kvinnoforskning. Den följdes av en serie arbeten, oftast inom ramen för många kollektiva projekt, ofta tvärvetenskapliga, där den kulturella och samhälleliga organiseringen av kön och kvinnors villkor i forskarvärlden var återkommande teman. Hon delar författar- och redaktörskap för antologier som Åtskilja och förena (1996), Familj och kön, (1999) Bestämma, benämna, betvivla (2001), samarbeten där hon var en drivande kraft. Sin egen forskarkarriär, med avstamp i uppväxtens småbrukarmiljö i Norrlands inland, har hon beskrivit i sitt avsnitt i en nyutkomna antologin Möjligheter och mellanrum (2020). Kompetensen att arbeta i tvärvetenskapliga sammanhang gav henne en central position i arbetet med att etablera genusvetenskapliga perspektiv vid Umeå universitet, där hon under olika perioder var föreståndare för Kvinnovetenskapligt forum, för Genusforskarskolan och ledde det stora forskningsprogrammet Challenging Gender.

Jag saknar en kollega, andra saknar en lärare, handledare, mentor. Hon gjorde intryck, hon gjorde skillnad.

En aspekt som framträder tydligt är intresset för emotioner och relationer i socio-kulturella perspektiv – ett tema inom ovannämnda antologier och inom Challenging Gender, men också i hennes arbeten Den ofullkomliga vänskapen (1995) och Oväntad död – förväntad sorg (2006). Till hennes etnologiska forskarprofil hör också vad hon, med sin tidigare yrkesbakgrund som läkarsekreterare som resurs, engagerade sig i under 2010-talet: uppbygget av ett nätverk för medicinsk humaniora, och forskningsprojekt kring epidemier och pandemier – vilket avsatte flera artiklar och en rapport om Mjältbrandsutbrottet Omberg 2016 (2018).

Hon hade ett genuint engagemang för studenters och doktoranders villkor, ett starkt folkbildningspatos och var drivande i många nystarter och revideringar i utbildningsutbudet, särskilt i starten av Kulturanalysprogrammet men också många kurser i mindre format som Kulturella perspektiv på vård och omsorg, distans- och extramuralundervisning med mera.

Empatisk, lyssnande, konstruktiv, nyfiken, ordningsam – många positiva egenskaper nämns i karaktäristik av hennes framtoning. För den brokiga skaran av kollegor, medforskare, doktorander, studenter, administrativ personal och ledning blir hennes vilja att inkludera och låta allas synpunkter få komma fram ett förenande intryck.

Jag saknar en kollega, andra saknar en lärare, handledare, mentor. Hon gjorde intryck, hon gjorde skillnad.

Alf Arvidsson