NYHET Annelie Bränström Öhman, professor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, har läst rapportboken 179 år av ensamhet om Handelshögskolan i Stockholm. En skrämmande läsning, som gör ont in på bara huden, skriver hon. "Händer det här 2016?"
En enda gång har jag varit innanför porten på Handelshögskolan, den palatsliknande byggnaden på Sveavägen 65 i Stockholm. Och porten vore nog värd en genusarkitektonisk betraktelse för sig. Den är tung och fem meter hög. Massiv ek, portklapp med bistert lejonhuvud. Den som här inträder ska veta att hen är vägd och befunnen för lätt – tills motsatsen är bevisad.
På rapportboken, 179 år av ensamhet. Tio röster från en manlig bastion (Bonniers), tronar denna fasad i guldrelief på framsidan. En liten gestalt i klänning, står ensam framför porten. På baksidan är gestalten på vandring – oklart om bort eller tillbaka. Litenheten är en optisk villa och en illustrativ förstärkning av bokens vittnesmål, fördelat på tio kvinnoröster.
För här tillåts inte läsaren vila i någon könsneutral oavgjordhet. Det är en hon, inte en hen, som är den här berättelsen nav. Det är en berättelse om makt och kön, om akademisk status och unken sexism. Och framförallt om den tystnad som värnar könsförtrycket och osynliggör de strukturer som vidmakthåller det.
Att boken kommer ut just i dag, den 8 mars, är förstås helt avsiktligt. Den mediala exponering som det garanterar är en nödvändig livförsäkring. Om boken skulle förbigås med tystnad skulle dess verkan bli helt förfelad. För tystnaden är en del av den oskrivna hederskodex som låter den rätta komma in och stänger ute alla andra. Den är besläktad med den tystnad som omger ordenssällskap, sekter och internatskolor. Och som följer: en ensamhet som drabbar den som inte passar in.
Måttet av 179 år, överskrider alltså med god marginal den episka ensamhet som Nobelprisvinnaren García Márquez tog mått på i sin klassiska roman, Hundra år av ensamhet. Här handlar åren om den sammanlagda arbetstid som bokens kvinnor ägnat Handelshögskolan, som studenter och anställda.
Till och med som anställd på ett statligt universitet (läs: med god insider-kännedom om den akademiska världens självklarliggjorda hierarkier och köns- och färgblindhet) häpnar jag under läsningen. Mer än en gång tänker jag på de senaste årens skandalrapporter från internatskolorna Lundsberg och Sigtuna, som alstrat både rubriker och åtal.
På Handels handlar det om vuxna personer, men mönstren av verbala övergrepp, pennalism och regelrätta sexistiska lagbrott är lika flagranta. Och den kollektiva, sekteristiska, beredskapen att hålla tyst och god min är till synes lika hög.
Bilden av en egenmäktig androcentrisk enklav, mitt i det svenska jämställdhetsundret, framträder med solkiga konturer. En kvinna får på en internationell konferens höra av sina manliga kolleger att hon bara fått komma med för att hon har stora bröst.
En annan får veta att hon inte bör planera för en framtid på Handels, eftersom deras huvuduppgift är att serva näringslivet med chefer och där finns bara tio procent kvinnor… alltså är behovet begränsat.
Exemplen mångfaldigas. Det kostar minst två steg bakåt för varje steg framåt. Kvinnornas strategier är ömsom smarta, ömsom deprimerande följsamma mot handen som styr.
Ett par av kvinnorna tillstår att de ofta ”kärleksbombar”, ler och lägger huvudet på sned för att blidka männen. Att det ter sig mer framgångsrikt än att hävda sig med jämbördig kompetens är i sig djupt nedslående.
Gång på gång återkommer byggnadens symboliska tyngd, inte minst trappans och portens, i berättelserna. När flera av kvinnorna blir framgångsrika, drar in stora forskningsanslag och bildar feministiska nätverk, och därmed omskrivna i pressen, är det där de placeras för fotografering.
Charlotte Holgersson ger en målande sammanfattning:
”Det var den lilla, lilla kvinnan framför den stora, stora porten. Bilden störde mig inte till en början, men med tiden kom den att skava. Vilket budskap skulle förmedlas? Varför var det så viktigt att porträttera oss som små?”
Kvinnorna på Handels införlivar denna förväntade förkrympning så till bokstaven att flertalet av dem vittnar om ätstörningar och diagnosticerad anorexi under utbildningstiden. Deras kroppar är under ständig besiktning och värdering – från nollningens förnedrande topless-övningar till pornografiska bilder av den kvinnliga läraren på studentuppgifter och nedsättande kommentarer om frisyrer, åldersrynkor och frånvaron av leenden. Det gäller att se glad ut och göra sig liten, mindre och minst – för att passa in. Och det hjälper sällan.
Det är skrämmande läsning, det gör ont, in på bara huden. Händer detta år 2016? I Sverige? Impulsen kommer över mig att avfärda rösterna som tillhöriga en liten icke representativ elit, på en privatägd högskola som kan undandra sig offentlig granskning. Men frågan läsningen väcker är besvärligare än så: blir kvinnoförtryck mer acceptabelt om det drabbar privilegierade kvinnor? Eller är det så att det ger ett mått på hur fast förankrat förtrycket ännu är, i maktens verkliga boningar? Boken ger inget svar.
Det är upp till oss alla att begrunda. Förslagsvis samtidigt som vi i dag, den 8 mars 2016, ställer klockan på 15.57. Då börjar den timme som alla kvinnor i Sverige jobbar gratis, varje dag, året om.
Annelie Bränström Öhman
Texten urspsrungligen publicerad 8 mars 2016 i Västerbottens Kuriren (kräver inloggning)
Redaktör: Michael Nordvall