De bygger ett rum och fodrar väggarna med böcker

Annelie Bränström Öhman, litteraturprofessor vid Umeå universitet och en av Damdeckarklubbens originalmedlemmar

BildPer Melander

Det är en genre som alltid är förankrad i samtiden och fångar upp tidens och politikens mest brännande frågor och samhällsförändringar i stort

Idén om en Damdeckarklubb väcktes bland en grupp forskare på Kvinnovetenskapligt forum – nuvarande Umeå Centrum för Genusstudier – som började prata om vad de läste. De upptäckte att det var förvånansvärt många av dem som läste deckare.

– Kanske egentligen ingen slump, eftersom deckargenren under lång tid har varit ett av få samtalsrum i kulturen där frågor mäns våld mot kvinnor har tagits på största allvar, säger Annelie Bränström Öhman, litteraturprofessor och en av Damdeckarklubbens originalmedlemmar.

Hon berättar att namnet ”Damdeckarklubben” kom sig av det faktum att deltagarna samtliga var kvinnor och att man prioriterade böcker av kvinnliga författare.   

– Det var ju mitt under den stora kvinnovågen i skandinavisk kriminallitteratur och det fanns många att välja på. Rätt snart släppte vi det – och började läsa på bredden. Men, vi är fortfarande bara kvinnor som är med i Damdeckarklubben och den feministiska profilen har vi kvar, som en självklar utgångspunkt.

Åsa Gustafsson och Ann-Catrine Eriksson firar Damdeckarklubbens 20-årsjubileum

BildPer Melander

Annelie Bränström Öhman beskriver hur de då och då får anledning att ta till två av sina inofficiella gallringsverktyg, när de väljer böcker: ”inte-ett-kvinnligt-mordoffer-till-för-då-skriker-vi och tolerans för den kvinnliga hämnarens poetiska rättvisa”.

Vad betyder det att träffas för att prata om böcker?

– En bokklubb är att dela ett gemensamt samtalsrum, ja, faktiskt att bygga ett rum tillsammans och fodra väggarna med böcker. Med alla böcker vi har läst tillsammans delar vi ju också en minnesberättelse. Rätt så ofta – särskilt om boken vi läst är tråkig eller dålig – så fortsätter samtalet in i livet, politiken och vardagen.

– Ett framgångsrecept är annars att vi alltid har träffats ute på lokal – och aldrig har behövt blanda in köksångest och pajtävlingar i våra träffar.

Tjugo år är en lång tid och idag är tre kvar av de tolv originalmedlemmarna: Annelie Bränström Öhman, Lena Eskilsson och Katarina Gregersdotter. Några har slutat, eller deltar mer sporadiskt, av olika skäl i arbete eller liv.

­– Nya personer kommer nästan alltid in på förslag av andra medlemmar. Ibland har vi också välkomnat Special Guests. Den gemensamma knutpunkten har alltid varit Umeå universitet, även om vi kommer från olika ämnen och institutioner. Och att vi är kvinnor – vi heter ju fortfarande Damdeckarklubben.

Som litteratur betraktat, vilken funktion, har deckargenren?

– Deckargenren har ända sedan mitten av 1800-talet varit en av de bästa temperaturmätarna för tillståndet i samhället. Som genre är den syskon till den moderna kriminaljournalistiken, men har romanens frihet att röra sig fritt mellan sanning och fiktion och lyfta fram de djupgående mänskliga konsekvenserna av brott och våld.

– Helt krasst: hur män som hatar kvinnor får demokratin att skälva i sina grundvalar – det är den blodröda tråd som löper från Sherlock Holmes till Lisbeth Salander.

Lena Eskilsson originalmedlem Damdeckarklubben

BildPer Melander

Annelie Bränström Öhman säger att en bra deckare alltid också är en bra roman. Att de flesta av de bästa författarna balanserar spänning och intrigkomposition med djup människokännedom. Och att aldrig använda mer våld, blod och mord än vad nöden och intrigen kräver.

– Jo Nesbø, som ju också är musiker, sa i en intervju att han kommit på sig själv med att njuta av att skriva våldsamma scener på samma vis som han kan njuta av ett onödigt långt gitarrsolo. Ingendera blir sällan så bra som man tror. Det är så sant. 

Hon menar vidare att deckargenren utvecklats och genomgått förändringar under de år som de läst och samtalat. Detta eftersom det är en genre som hon säger ”… alltid är förankrad i samtiden, och fångar upp tidens och politikens mest brännande frågor och samhällsförändringar i stort”.

– Kvinnornas intåg, deckardrottningarnas era, är exempel på det – det är en förändring i författarkåren som syns i genren, på bästa vis. Men också i innehållet: hur svåra ämnen som droghandel, trafficking, pedofilnätverk, flyktingsmugglare flyter in i berättelserna och i de bästa fallen lyfter fram etiska dilemman, de djupt mänskliga konsekvenserna av våldet.

Här påpekar hon hur inte minst Stieg Larssons ”knivskarpa feministiska förnyelse” av genren, när han ringade in grundbulten i de fyra fenomenen som nämns ovan.

Svenska och nordiska kriminalskildringar har varit framgångsrika de senaste decennierna, vad tror du det beror det på?

– Det finns en mängd orsaker till det, gamla fördomar är en av dem. Fascinationen för att de nordiska/skandinaviska välfärdsstaterna härbärgerar ett mörker… Nordic noir! I kombination med den gamla föreställningen om känslokyla och tystnad, det bergmanska ”doom & gloom”-syndromet. Men det skulle inte ha fått så stort genomslag om vi inte också hade haft så många eminenta författare i genren – i böcker och i film och tv-serier.

– De senaste åren har man alltmer börjat tala om ”Norrland noir”, det intresserar mig ännu mer. Där händer spännande saker, som välter omkull det gamla centrum-periferi-tänkandet. Med författare som Åsa Larsson, Stina Jackson, Tove Alsterdal, med flera i spetsen.

Annelie Bränström Öhman beskriver också hur Damdeckarklubben inte sätter några gränser kring att det bara är böcker som samtalen måste ta upp. Utan att när de ses delar de även alltid med sig tips om de bästa tv-serierna, poddarna och filmerna. Att de är intresserade av genren i vidaste bemärkelse och inte bara i bokformat.

Efter 20 år saknar Damdeckarklubben fortfarande valspråk eller ett motto. Annelie Bränström Öhman ger ett exempel med Raymond Chandlers klassiska Marlowe-replik:  "What I had was a coat, a hat and a gun. I put them on and went out of the room."

– Ett alternativ som vi ett tag övervägde var Ingrid Hedströms oneliner: "Förutom Europa finns det tre ämnen som inspirerar mig: mode, stålindustri och galna kvinnor." Det skulle jag själv gärna skriva under på – fast kanske skogsindustrin ligger närmare min vrede än stålindustrin.