Elevers skolsvårigheter – en gränsdragning mellan normalitet och avvikelse
NYHET
Vad som är normalt och vad som är avvikande i elevers inlärningsförmåga och beteenden har aktualiserats i de senaste årens skolpolitiska debatt. En ny avhandling pekar på hur synen på skolsvårigheter skiftat över tid i policydokument och på den ambivalens som präglar skolans arbete med att identifiera elever i behov av särskilt stöd.
Under senare år har allt fler elever som anses ha olika former av svårigheter i skolan uppmärksammats. När en elevs svårigheter observeras blir dessa föremål för en pedagogisk utredning som fastställer om eleven är i behov av särskilt stöd. De senare årens skolpolitiska betoning att tidigt upptäcka elevers eventuella svårigheter har inneburit att ökade krav ställs på att skolan ska kunna identifiera elevers svårigheter, utreda dessa, samt sätta in adekvata stödinsatser - helst i ett så tidigt skede som möjligt.
Joakim Isaksson, Umeå universitet, har i en doktorsavhandling studerat spänningsförhållandet mellan normalitet och avvikelse som det kommer till uttryck i skolans arbete med elever i behov av särskilt stöd. Mer specifikt behandlar avhandlingen frågor som rör hur elever i behov av särskilt stöd har beskrivits och tillskrivits social mening i policydokument över tid, vilket synsätt på skolsvårigheter som framträder i skolans åtgärdsprogram, hur elever i behov av särskilt stöd identifieras och frånskiljs från ”normala” elever, samt hur eleverna och föräldrarna upplever stödinsatserna i skolan.
Studien grundar sig på ett urval av policydokument från de senaste 20 åren, åtgärdsprogram från tre grundskolor, samt intervjuer med skolpersonal, elever och deras föräldrar. Resultatet visar bland annat att identifieringen av elevers skolsvårigheter följer tre olika modeller, vilket innebär att svårigheterna tolkas som inlärningssvårigheter, sociala svårigheter och medicinska svårigheter. Beroende på vilken modell som används för att förstå en elevs svårigheter involveras olika experter i bedömningsprocessen, men det är skolpersonalen som står inför valet att bedöma vilka svårigheter som är tillräcklig stora för att legitimera stödåtgärder utifrån skolans resurser, en uppgift som enligt Isaksson skapar ambivalens hos skolpersonalen. De policydokument som Isaksson studerat visar också att elever har tillskrivits skiftande skolsvårigheter över tid. Framförallt visar sig en spänning mellan ett synsätt som relaterar svårigheterna till individen och ett annat som betonar omgivningens betydelse för uppkomsten av skolsvårigheter.
- Beroende på vilket synsätt man förhåller sig till får detta konsekvenser för utformningen av insatserna. Om skolsvårigheter relateras till brister hos individen blir det naturliga att åtgärderna riktas mot individen, vilket innebär att eleven ska korrigeras eller ”normaliseras” i förhållande till de kunskapsmål och normer som finns i skolan. Om svårigheterna däremot ses som ett resultat av ett samspel mellan individen och omgivningen riktas fokus mot att undanröja barriärer i undervisningsmiljön och istället anpassa undervisningen efter individens förutsättningar, säger Joakim Isaksson.
Joakim Isaksson kommer ursprungligen från Falun, men är hemmahörande i Umeå sedan drygt 11 år tillbaka.
Fredagen den 23:e oktober försvarar Joakim Isaksson, Institutionen för Socialt arbete, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Spänningen mellan normalitet och avvikelse – om skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal B, Samhällsvetarhuset, Fakultetsopponent är Professor Per Koren Solvang, Avdeling for Helsefag, Høgskolen i Oslo.
För mer information kontakta:Joakim IsakssonInstitutionen för Socialt arbete, Umeå universitetTelefon: 090-786 65 18 E-post: joakim.isaksson@socw.umu.se
