Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 20 jun, 2018

Externt nätverkande ger forskare ett försprång

NYHET Miljökemi är ett ämne som i hög grad är tillämpat och universitetslektor Stina Jansson är en lysande representant för hur man kan uppnå kvalitet i sin forskning genom att samverka. Ett stort intresse av samverkansfrågor både från industrin och henne själv skiner igenom under vårt samtal.

Universitetslektor Stina Jansson är miljökemist på Kemiska institutionen vid Umeå universitet. Hennes forskargrupp fokuserar främst på termisk miljökemi och hur miljöstörande ämnen bildas, omvandlas och bryts ner i högtemperaturprocesser som exempelvis förbränning och pyrolys. Pyrolys är en värmebehandling av ett material i syrefattig miljö och kolet som genereras från pyrolysen kan användas för vattenrening eller marksanering, vilket också är områden som Stina Janssons forskargrupp studerar.

På miljökemi analyseras miljögifter som exempelvis dioxiner både inom forskningsprojekt och på uppdrag av företag och myndigheter. Det händer även att forskarna hjälper företag med tolkning av analyssvar från kommersiella laboratorier. Det finns ett antal exempel där projekt har inletts som sådana konsultuppdrag och sedan utvecklats till gemensamma forskningsprojekt.

Forskning når samhället

Stina Jansson värderar samarbetet med industriella parter i forskningsprojekt högt. En indikation på detta är att hon handleder två doktorander inom universitetets Företagsforskarskola och att industrin är involverad i de flesta av hennes projekt.

– I början av ett samverkansprojekt bör det klargöras vilka mål med samarbetet de olika parterna har, och ofta har det varit lätt att komma överens. En fråga som kan behöva diskuteras är medförfattarskap på publikationer och där håller jag hårt på att det beror på vad respektive person bidrar med, det går inte att automatiskt förutsätta en sampublicering från den externa partens sida, säger Stina Jansson.

Enligt henne har, trots detta, inte frågan om intellektuella rättigheter varit något problem. Den forskning som görs och de akademiska resultaten därav är hennes, medan eventuell kommersialisering gärna får hanteras av samverkansparten. Företagsforskarskolans kontrakt har fungerat bra som grund för kontraktsdiskussionerna och en gemensam vilja har hela tiden varit att det är bra att resultaten nyttiggörs i samhället. 

Att ha med externa parter i forskningsprojekt styrs ibland av finansiärerna, men enligt Stina Janssons erfarenhet är det i många fall även kvalitetsmässigt fördelaktigt att ha med företag som deltagare i projekt. Ibland kan de vara med som full samverkanspart och ibland som medlem i en referensgrupp eller i endast en mindre del av projektet.

Själv har hon flera pågående samverkansprojekt som rör utveckling av koladsorbenter för vattenrening tillsammans med Miljötekniskt Center AB (MTC) i Umeå. En konkret fördel i det samarbetet är att projekten relativt lätt kan skalas upp från labbskala till pilot- och/eller demo-skala tack vare teknikerstöd och tillgången till MTCs lokaler och expertis inom området.

Nätverka – en utmaning

Under sin egen forskarutbildning saknade Stina Jansson coachning i nätverksbyggande och samverkan.

– Att Företagsforskarskolan delvis hjälper sina doktorander med det tycker jag är mycket värdefullt, säger Stina Jansson.

Det svåraste som nybliven postdoktor var enligt henne att skaffa de första kontakterna utanför akademin. För att intressera företag för ett samarbete tycker Stina Jansson, av erfarenhet, att man måste vända på frågan och fundera på vad företaget vill ha utifrån det ämne som forskaren själv är intresserad av. Här menar hon inte kontakter för att göra uppdragsforskning, utan om reellt samarbete som ökar kvaliteten i forskningen.

– Man kan visserligen behöva hitta en balans i hur man uttrycker sig i publikationer, men det behöver inte betyda att man ”sitter i knät på” företaget. Tvärtom får man ett mervärde genom att knyta an till relevans och nyttiggörande, vilket är viktigt i alla forskningsprojekt.

Den väg till vidgat nätverk som Stina Jansson själv har valt är att inleda samtal med personer som finns lite utanför det närmaste kontaktnätet och på det viset försöka hitta gemensamma skärningspunkter utifrån det aktuella ämnet.

Hur gör man bäst för att bygga sitt nätverk?

– För att hitta nya nätverk kan tematiska mötesplatser med industrin, till exempel i form av så kallade AIMdays, eller hearings inför utlysningar fungera bra. Sedan kan det konkreta intresset för att haka på ett projekt från företagens sida naturligtvis variera, beroende på bemanningsfrågor, möjlighet att hitta kontant medfinansiering, koncernbeslut och andra saker.

Samfinansiering av postdoktorer?

Sannolikt är man ännu mer motiverad av att kunna bygga nätverk och hitta medfinansieringsmöjligheter som postdoktor än under forskarutbildningen. En idé för framtiden som Stina tycker vore spännande att pröva är en modell liknande Företagsforskarskolan men för finansiering av postdoktorer.

– En sådan samfinansierad lösning skulle generera postdoktorer som är tränade i samverkan liksom att se forskning från både akademins och industrins perspektiv. Samfinansiering av en postdoktor skulle dessutom innebära ett kortare åtagande (max två år) vilket i vissa fall skulle kunna vara en fördel för den externa parten.  

Text: Mats Falck
Foto: Ulrika Bergfors

Redaktör: Ingrid Söderbergh