NYHET För drygt hundra år sedan kunde arbetare och kvinnor för första gången börja teckna livförsäkringar, något som tidigare bara varit en fråga för välbärgade män. Enligt Liselotte Eriksson, ekonomisk historiker vid Umeå universitet, understödde livförsäkringsindustrin utvecklingen av demokrati och kvinnors rättigheter på flera sätt.
På 1800-talet var det främst män ur över- och medelklassen som köpte livförsäkringar, men runt år 1900 började även folkförsäkringar att säljas till människor i lägre samhällsskikt. Folkförsäkringen var mindre än en vanlig livförsäkring, men skapade ändå en trygghet för arbetarklassen, framförallt i slutet av livet. Liselotte Eriksson vid Umeå universitet har i sin avhandling följt livförsäkringens spridning mellan 1830–1950, och menar att denna modernisering var en förutsättning för att samhället skulle utvecklas.
– Även i dagens fattiga länder är en försäkringsindustri viktig för att kapital ska ackumuleras och omsättas som investeringar.
I Sverige påverkade livförsäkringsindustrin samhällets sociala och finansiella modernisering även på andra sätt. Industrin samlade flera liberala politiker, akademiker och företagsledare, som engagerade sig ideellt för förbättrade villkor för kvinnor och arbetare, och för gifta kvinnors äganderätt. Tidigare forskning menar att en stor orsak till att kvinnor fick utökade rättigheter var för att minska transaktionskostnader i ekonomin, och delvis berodde försäkringsindustrins engagemang förstås på ekonomiska intressen. Men Liselotte Eriksson visar att det är långt ifrån hela sanningen.
– Livförsäkringsaktörerna pläderade för kvinnorörelsen i riksdagen, snarare än för vad som mest skulle gynna industrin. De ansåg att en demokratiseringsprocess skulle gynna hela samhället.
Tack vare folkförsäkringsbolagen kunde allt fler medborgare försäkras, och redan omkring första världskriget var nästan lika många kvinnor livförsäkringstagare som män. Det största folkförsäkringsbolaget Trygg hade till och med en större andel kvinnliga försäkringstagare år 1916. Men Liselotte Eriksson menar att nyheten inte var enbart positiv för bolaget. Livförsäkringsreklamen utgick nämligen från det borgerliga idealet att mannen var försörjningsansvarig för familjen och kvinnan beroende – ett liv som få familjer i arbetarklassen kunde anamma.
– Att spara i försäkringar framställdes som osjälviskt och moraliskt riktigt i reklamen, eftersom livförsäkringen tog över rollen som försörjare om mannen dog. När allt fler kvinnor började försäkra sig förstördes detta moraliska marknadsföringsargument för bolagen.
Trots att kvinnors roll som försäkringstagare var betydelsefull, fortsatte livförsäkringsindustrin att reproducera föreställningen om mannen som familjeförsörjare och försäkringstagare, och kvinnan som beroende och förmånstagare. Enligt Liselotte Eriksson grundades föreställningen i ojämställdhet och ett ideal som begränsade kvinnor till den privata sfären och hemmet, medan männen fick rollen som ekonomiska aktörer i den offentliga sfären.
– När dagens livförsäkring framställs som en plikt för varje ansvarsfull man, återskapas samma föreställning som i början av 1900-talet.
Fredagen den 28 oktober försvarar Liselotte Eriksson institutionen för ekonomisk historia, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Life After Death: The Diffusion of Swedish Life Insurance — Dynamics of Financial and Social Modernization 1830–1950. Svensk titel: Ett liv efter döden: Spridningen av livförsäkringen i Sverige, finansiell och social modernisering 1830–1950. Disputationen äger rum kl. 13.15 i sal S213h, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Robin Pearson, Department of History, University of Hull.
Liselotte Eriksson, institutionen för ekonomisk historia, Umeå universitet, Telefon: 090-786 58 89
E-post: liselotte.eriksson@ekhist.umu.se
Läs hela eller delar av avhandlingen
Redaktör: Camilla Bergvall