Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 24 nov, 2004

Förändringar inom psykiatrin nödvändiga för att möta människor som gjort självmordsförsök

NYHET Psykiatrin behöver grundläggande förändringar i sitt arbetssätt i förhållande till människor som gjort självmordsförsök, anser Stig Söderberg i den avhandling han försvarar vid Umeå universitet den 3 december.

”Först gäller deras idéer om vad som ska hjälpa mig – och först när det inte funkar börjar de fråga mig. Det hade varit bättre att komma på något tillsammans från början!”

Citatet sammanfattar mycket av den kritik som människor som gjort ett eller flera självmordsförsök riktar mot den psykiatriska öppenvården. Deras beskrivningar av sina erfarenheter före och efter ett självmordsförsök presenteras i avhandlingen, som är baserad på intervjuer dels omedelbart efter självmordsförsöket, dels sju år senare.

Den första delen av undersökningen visade att de flesta som blev inlagda på sjukhuset efter ett självmordsförsök var kvinnor som varit utsatta för svåra livshändelser, ofta med inslag av sexuella övergrepp under barndomen. Upprepad självmordsbenägenhet och behov av omfattande psykiatrisk vård under de närmast följande åren visade sig vara starkt relaterat till sexuella övergrepp under barndomen.

Vid intervjun efter sju år beskrev de flesta att de nått en större stabilitet i livet. Berättelserna visade att det som varit avgörande för stabiliseringen efter självmordsförsöket var relationen till andra människor. Det som varit mest betydelsefullt i relationen var att de fått hjälp med att se sin livssituation ur andra perspektiv, och att någon trott på deras förmåga till förändring. Dessa relationer hade främst utvecklats utanför psykiatrin.

I berättelserna framkom att psykiatrin ibland gjort värdefulla insatser som medfört personlig utveckling. Sådana professionella relationer karaktäriserades av pålitlighet, ömsesidighet och förmåga till flexibilitet. De flesta av berättelserna visar dock att en betoning av diagnos och terapeutisk metod satt hinder i vägen. Många beskrev också att de upplevt en oförmåga hos öppenvårdspsykiatrin att möta dem som vuxna människor med förmåga att ta ansvar för sina liv. Detta ledde ofta till långvariga men ofruktbara kontakter. Bland dem som gjort upprepade självmordsförsök nämndes ofta behandlingshem och stöd i hemmet som avgörande för stabiliseringen. Berättelserna visar att dessa sammanhang inte bara skiljde sig från öppenvårdskontakterna genom större närhet och tätare kontakt, utan också genom att egna resurser och förmågor betonades.

Avhandlingens slutsatser är att upprepade självmordsförsök kan relateras till svåra livshändelser, särskilt sexuella övergrepp i barndomen, samt att det inom psykiatrin finns behov av grundläggande förändringar i arbetssättet i förhållande till människor som gjort självmordsförsök. Framför allt gäller detta förmågan att lyssna bortom diagnostiken, att sätta tilltro till människors berättelser och att ta vara på människors egna styrkor och resurser i en ömsesidig dialog.

Stig Söderberg är överläkare vid psykiatriska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, och doktorand vid enheten för psykiatri, Umeå universitet.
Han nås på tel. 070-326 86 39, e-post: stig.soderberg@psychiat.umu.se

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-362

Avhandlingen läggs fram vid Institutionen för klinisk vetenskap, psykiatri, och har titeln To leave it all behind. Factors behind parasuicide – Roads towards stability. Svensk titel: Att lämna allt bakom sig. Faktorer bakom självmordsförsök – Vägar till stabilitet.Disputationen äger rum kl 9.00 i Sal B, 9 tr, Tandläkarhögskolan.
Fakultetsopponent är docent Bo Runeson, Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Sektionen för psykiatri, S:t Görans sjukhus, Stockholm.

Redaktör: Hans Fällman