NYHET Nya digitala medier beskrivs ofta som en gränslös demokratikraft. Så blev den arabiska våren till en Twitterrevolution. Men parallellt med frihetshyllningarna finns också rädslan för kontroll. Att kartlägga våra vanor på nätet är inte bara intressant för företag och statsmakter – utan också för föräldrar.
Libyen, 17 februari 2011, första dygnet efter revolutionen. Twitter översköljs av inlägg. Av nyhetsrapporteringen som följer lyfts den arabiska våren fram som de sociala mediernas revolution. När Simon Lindgren, professor i sociologi vid Umeå universitet, börjar studera Twitterinläggen, vem som är avsändare och mottagare, träder en annan bild fram, en bild han känner igen från andra sociologiska studier. Maktpositionerna är inte förändrade.
– Mönstret visar att det är de traditionella nyhetsorganisationerna, som CNN, BBC och Al Jazeera, som finns i centrum. Enligt vissa utsagor är det just den här typen av mediestrukturer som Twitter har omkullkastat, berättar han.
För även om internet sägs göra det möjligt för alla att vara med och påverka är det ofta de traditionellt priviligierade grupperna som hörs.– I och med att datornördar var med och byggde upp nätet finns bilden av att det är ett slags frizon, att det är väldigt demokratiskt och att vem som helst kan göra vad som helst.
Samtidigt är det inte så enkelt att det går att säga att Twitterrevolutionen är en myt. Simon Lindgrens studier visar också att mediernas nyhetsrapportering inte skulle ha varit möjlig om inte människor som befann sig på plats i Libyen delat med sig av information. Han anser att de bilder som cirkulerar nu är alldeles för enkelspåriga och vill gå bortanför den optimistiska och pessimistiska synen i sin forskning.
Medan sociala medier hyllats i Nordafrika är det farorna som lyfts fram när vuxna ska beskriva hur nya digitala medier påverkar barn. I Umeå vid institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap finns universitetslektor Elza Dunkels som forskar om risker och säkerhet för unga på nätet.
– Föräldrar tar ofta sidospår från sin egen värdegrund när det handlar om nätet. Då kan de plötsligt tänka sig att kränka sitt barn för att skydda det. Däremot är det ytterst få som skulle kunna tänka sig att lägga en bandspelare under sängen eller läsa sitt barns dagbok.
Hon förklarar att många vuxna tror att de måste bevaka sina barn för att vara en bra förälder, till exempel genom att ta reda på vilka webbsidor de har besökt eller placera datorn väl synlig. Två saker talar helt emot detta. För det första finns det inga bevis på att ett övervakat barn skulle ta färre risker. För det andra vill antagligen de flesta föräldrar att barnen ska lära sig att göra rätt val även när de inte är bevakade.
Frågor om kontroll och integritet är också någonting som diskuteras flitigt när det handlar om lagar som FRA och datalagringsdirektivet, men också internetjättar som Facebook och Google. Per-Olof Ågren är universitetslektor i informatik vid Umeå universitet och debatterar ofta nya informationstekniker.
– På 1960- och 70-talen var vi rädda för att myndigheterna samlade in information om oss. Idag levererar vi oreflekterat data om oss själva. Många ställer sig därför frågan om vi kan tala om integritetsproblem när vi ställer upp frivilligt. Men idag finns inga likvärdiga alternativ till exempelvis Google. Våra persondata förbättrar sökningarna och därför kommer Google alltid att vara bäst. Som jag ser det har vi inga faktiska val idag, säger Per-Olof Ågren.
Förutom intrånget i vår integritet talar Per-Olof Ågren också om risken för ändamålsglidning. Just nu är det intressant att använda persondata för att bekämpa brott eller sälja annonser. Vad händer om samma data skulle visa sig vara intressant för andra syften i framtiden? Det enda vi egentligen vet är att ingen vet hur all data kan komma att användas.
Många vuxna har också svårt att förstå när barn och ungdomar öppet delar med sig av sina erfarenheter i till exempel bloggar. Den största farhågan är ofta att en vuxen ska ta sexuella kontakter med barnet. Samtidigt sker 99 procent av alla barnvåldtäkter av någon som barnet borde kunna lita på – föräldrar, styvföräldrar, tränare.
– Det som är farligt är att överge barn, att de inte har någon att prata med. För det enda vi vet helt säkert är att socialt utsatta barn som inte har sådana kontakter lätt sugs in på nätet, säger Dunkels. Hennes studier visar dock att de flesta barn är duktiga på att sortera bort olämpliga kontaktförsök. De uppfattar dem snarare som spam och majoriteten av de barn som hon intervjuat ser inte kontaktförsöken som något hotfullt, snarare irriterande.
Mängden spam och överflödet av information är ett problem. Hur ska vi kunna välja ut vilken information som är relevant ur en outsinlig källa? Per-Olof Ågren talar om en personaliseringstrend, där företag gärna vill underlätta valen för oss.
– Ju mer internetföretag vet om sina användare desto mer kan de också skräddarsy data så att vi till exempel bara får upp de mest intressanta träffarna när vi gör en sökning, säger Per-Olof Ågren.
Han spekulerar också om andra möjliga tillämpningar, till exempel att vi skulle kunna slippa ta del av tidningsartiklar som inte intresserar oss. Varför läsa om sport om vi bara är intresserade av kultur?
– Den individualiserade trenden tilltalar många... framför allt extremister och fundamentalister som inte vill möta andra världsbilder, säger han.
Filtreringen av information är ingenting han tror gynnar ett demokratiskt samhälle, men vi tenderar att tycka om det eftersom det personliga engagerar oss.
– Våra egna val ligger till grund för urvalet, men samtidigt reduceras valen eftersom maskinerna gör valen åt oss. Det är otroligt bekvämt och skulle inte kunna genomföras om det inte uppskattades av användarna, förklarar Per-Olof Ågren.
Parallellt med riskerna finns också möjligheterna när nya användare får tillgång till teknik som kan ha potential att spränga tidigare gränser. Det är också därför som Simon Lindgren studerar både populärkulturella och politiska nätverk på nätet. Samma tekniska hjälpmedel används i Nordafrika som av modeintresserade tjejer.
– Många avfärdar unga tjejer som modebloggar med att de bara håller på med trams, att de återskapar sin egen underordning och reproducerar problematiska bilder av kvinnlighet. Men i en halvt utopisk tanke skulle de kunna översätta kunskaperna till att förändra världen på allvar, eftersom de har alla färdigheter som behövs, förklarar han.
Det är också viktigt att undersöka samspelet mellan vad som händer på och utanför nätet istället för att beskriva dem som två separata sammanhang. Elza Dunkels ger ett exempel på hur vi drar en skarp linje när det handlar om barn och nätmobbning.– Många verkar tro att nätet har öppnat upp alla möjliga typer av ondskefulla uttryck. Men faktum är att nätmobbning har fler gemensamma nämnare med andra typer av mobbning än med tekniken. Kanske är det så att det som är mest skrämmande är att vi nu får syn på beteenden som tidigare skett i det dolda?
Jag tror att vi kan komma närmare en lösning på mobbning generellt genom att studera mekanismerna på nätet, säger Elza Dunkels.
Hon tillägger att nätmobbning inte heller är någonting unikt för unga människor. Det förekommer i alla åldrar och är vanligast bland 25–30-åringar.
Simon Lindgren ger ett annat exempel på hur vi ser nya digitala medier som en helt parallell värld utan koppling till vårt övriga liv.
– Det som hände i Nordafrika har ju inte hänt i cyberspace utan i fysiska miljöer där det digitala varit en införlivad del. Vi kommer mer och mer att leva i en enda stor skärningspunkt mellan det som händer på och utanför nätet. Det är ingen science fiction, utan egentligen ganska odramatiskt, säger Simon Lindgren.
Han förklarar att människor idag använder tekniker som för bara fem till tio år sedan ansågs vara högteknologiska, som att kolla pulsen via sin smarta mobil. Hur ska vi förhålla oss till detta? Simon Lindgren återkommer till sitt tidigare resonemang. Det handlar om både förändring och kontinuitet, om att samtidigt ha ett pessimistiskt och ett optimistiskt förhållningssätt.
– Det finns ingenting som säger att alla maktstrukturer försvinner bara för att vi har det här nya mediet. Samtidigt erbjuder det oss en möjlighet till motkraft och global gemenskap. Vi kan prata tillbaka mot makten.
Simon LindgrenElza DunkelsPer-Olof Ågren
Redaktör: Karin Wikman