NYHET Envis, nyfiken och passionerad. Det är egenskaper som gjort Helena Edlund till en av världens ledande utvecklingsbiologer, med sikte på att lösa diabetesgåtan. Några av de bästa idéerna får hon under sina joggingrundor.
När Helena Edlund födde sina tvillingar Elin och Linus 1993 tog hon med sig ett mikroskop hem under föräldraledigheten. Och när maken kom från jobbet stack hon iväg till labbet för att arbeta under kvällar och helger.
— Det här är en globalt konkurrensutsatt bransch och det funkar inte att vara mammaledig ett helt år, säger Helena.
Engagerad gymnasielärare Ändå var det högst tveksamt om det skulle bli någon forskarkarriär över huvud taget för Helena. Bodentjejen som började läsa kemi tack vare en engagerad lärare på gymnasiet hade gått färdigt molekylärbiologlinjen i Umeå i början av 80-talet och såg alla stressade forskare i korridoren och tänkte att ”det där är inget för mig”.
Istället jobbade hon som forskningsassistent några år innan hon insåg att det krävdes fördjupning för att jobbet skulle ge något i utbyte. Helena påbörjade doktorandutbildningen under ledning av en ung handledare som nyligen kommit hem från San Francisco med nya rön om cellspecifik genreglering. (Denne forskningsledare, Thomas Edlund, blev för övrigt sedermera hennes man.)
Disputerade 1991
Sex års forskning senare disputerade hon 1991 på en avhandling om hur insulinproduktion regleras på gennivå. Efter det gick hon vidare och började undersöka bukspottkörtelns utveckling — den handstora körtel bakom magsäcken som styr bland annat matsmältning och sockernivåer i blodet— med möss som modellsystem.
Idag är Helena professor i molekylär utvecklingsbiologi och en av världens främsta forskare inom området, därtill ledamot av Kungliga vetenskapsakademin sedan 2003. Hennes forskargrupp har gjort avgörande upptäckter när det gäller kopplingen mellan fetma och folksjukdomen diabetes, som sprider sig som en löpeld över världen. Drygt 346 miljoner människor har idag diabetes och antalet ökar kraftigt. Kanske kan nyckeln till sjukdomen finnas i de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln?
Det är således en högst angelägen forskning som pågår i Helenas forskningsgrupp, vilket troligtvis underlättar när hon söker anslag. Under senare år har hon fått god utdelning, bland annat 12 miljoner kronor under hösten 2012.
— Det är mycket tid som går åt till att söka och rapportera forskningsbidrag och nu hinner jag inte stå i labbet längre. Det är synd — det är ju där det är roligast. Men jag leder forskningen och står för idéerna, säger hon och skrattar.
Envishet och risktagande Helena Edlund har lätt till skratt och verkar ha en välgörande distans till sina forskningsframgångar. Drivkraften, säger hon, är att testa idéer och kolla resultat som i sin tur ger upphov till nya ledtrådar. Vad är det då som gör att Helena Edlund lyckats så bra i denna tuffa bransch?
Kanske en blandning av envishet, nyfikenhet, passion — och ett visst risktagande?
— Jag går gärna mot strömmen också, testar nya idéer med hög riskfaktor. Idéer som kan leda till oväntade upptäckter som kan ta fältet vidare. Det är ju inte så stor mening, och dessutom tråkigt, att göra ”more of the same”.
Inte alltid gått på räls Men allt har inte gått på räls. Även Helena har haft sina downperioder.
— Klart det är så till och från. Det är ett ratrace där man ibland undrar vad, och varför, man håller på med. Ibland kommer man av olika orsaker inte vidare med ett projekt och då kan jag ha svårt att sova på nätterna.
I en DN-artikel för några år sedan intervjuades du angående diskriminering av kvinnor i forskningsvärlden — hur ser du på det idag?
— Den artikeln handlade om hur satsningar på center och nätverk missgynnat kvinnor, vilket bara är ett av många argument emot sådana satsningar. När det gäller kvinnors situation generellt i forskningsvärlden har det nog blivit bättre, men än är vi tyvärr inte helt jämlika.
— Vi har fler kvinnor på doktorandutbildningarna men sedan tappar vi många i samband med familjebildning. Det är ett stort problem. Jag tycker att man skulle lagstadga om att dela på föräldraledigheten 50/50, men att flexibiliteten i barnsomsorgen samtidigt måste bli större.
Umeå står sig väl Att det blev Umeå från början var kanske minsta motståndets lag, men efter 30 år har Helena sina rötter här. Och institutionen i Umeå står sig väl jämfört med andra, menar hon.
— Umeå var bland de första i landet att ta till sig och utveckla den nya molekylärbiologin, där är vi fortfarande starka och det finns riktigt bra forskare inom många andra områden.
Men det går inte att slå sig till ro, hävdar hon.
— Vi har tappat en del forskare under senare tid och det är inte lika lätt att rekrytera. Vi har läget emot oss, så vi måste rekrytera mer offensivt och kunna erbjuda bra paket.
En annan viktig faktor, menar hon, är att uppdatera infrastruktur och maskinpark. Den moderna forskningen är beroende av avancerade tekniker och institutionerna måste ha den senaste tekniken för att kunna ligga i framkant.
Nej till Karolinska För drygt tio år sedan blev Helena erbjuden en professur på Karolinska institutet i Stockholm, men tackade nej efter moget övervägande. — Det hade blivit väldigt många timmars dötid i resor till och från jobbet. Fördelen här är ju avstånden — det är tidseffektivt och gör det lättare att kombinera familj och karriär. Det är ett bra säljargument för Umeå.
Forskningsinriktningen har även gjort avtryck i det privata livet. En av de viktigaste insikterna är (ganska självklart) vikten av att motionera och äta rätt för att motverka diabetes. Och en central del i Helena Edlunds liv är just motionen.
Varje lunch springer hon åtta kilometer — ”då jobbar jag som bäst, man tänker så bra då”. Också maten är en central del i hennes liv (och hon kan ibland unna sig även snabba kolhydrater som pasta, forskningen till trots).
— Om jag inte hade blivit forskare hade jag nog blivit kock. Att stå i köket är lite som att stå i labbet.
Diskussioner runt matbordet Maken Thomas jobbar nu mest med företaget Betagenon, som utvecklar mediciner mot bland annat diabetes. Man kan ana hur diskussionerna runt middagsbordet går.
— Jo, det är mycket jobbprat såklart. Barnen har väl känt av det. Vi, eller främst jag, har förmanat dem ganska hårt att inte dricka läsk och äta godis eller chips för ofta.
Nu är Linus och Elin på väg hemifrån för att studera. Det innebär att Helena Edlund kan få ännu mer tid över till att lösa diabetespusslet.
— Men det blir en hel del tid över även för matintresset. Annars är det fokus på mitt jobb — det är ju så sjukt kul, säger hon med ännu ett skratt.
Text: Johan Wickström
Foto: Elin Berge
Redaktör: Anette Olofsson