NYHET
Svenska kyrkans uttalanden om alla människors lika värde blir till tomt prat i ljuset av de normer som framgår av deras egna utredningar. Det anser författaren till en ny avhandling om heterosexuella normer i Svenska kyrkan och dess betydelse för homo- och bisexuella.
Förutsättningen för att människor ska kunna betraktas och uppfatta sig själva som avvikande är att det finns normer som anger vad som är ”normalt”. I Svenska kyrkan finns en tydligt uttalad heterosexuell norm som får konsekvenser, inte bara för dem som är aktiva inom kyrkan, utan för människor i allmänhet. Många tar del av kyrkans riter i anslutning till avgörande händelser i livet, som dop, bröllop och begravningar och kyrkan är också en stark röst i andra sammanhang.
För att ta reda på hur de heterosexuella normerna i Svenska kyrkan skapas och vilken betydelse de har för homo- och bisexuella som är verksamma i kyrkan har etnologen Susanne Lindström intervjuat präster och diakoner som identifierar sig som homo- eller bisexuella. Hon har också analyserat några av kyrkans egna utredningar om förhållandet mellan homosexualitet och kristen tro.
Avhandlingen berättar om hur normer för sexualitet och kön upprepas i utredningarna och hur dessa heterosexuella normer är närvarande och har betydelse – reproduceras, utmanas och omvandlas – i kristna homosexuella människors livsberättelser.
Ett dominerande synsätt i Svenska kyrkans utredningar är att homosexuella individer har samma värde som heterosexuella individer, men också att partnerskap och äktenskap inte kan jämställas. Det går inte ihop menar Susanne Lindström. – Konsekvensen av att värdera äktenskapet högre än partnerskapet blir att den heterosexuella normen återskapas och ger dem som identifierar sig som homo- eller bisexuella en lägre ställning. Uttalandet om alla individers lika värde blir därmed tomt prat.
I flera av intervjupersonernas berättelser återfinns de föreställningar som kommer till uttryck i de kyrkliga utredningarna. Några av dem berättar om hur de, från att tidigare ha lagt felet hos sig själva, istället har flyttat över det till den heterosexuella normen. Erfarenheter av utanförskap har i deras berättelser gjort dem starka och kampvilliga. De flesta av dem har valt att stanna kvar i kyrkan och formulera ett motstånd. Två av informanterna har dock valt att lämna kyrkan.
Det finns en tydlig splittring i kyrkan i fråga om homosexualitet, men den tonas ner genom att benämnas ”försonad mångfald”. Med det menas att ingen får utestänga någon annan, något som har kommit att framstå som något gott för kyrkan. Men Susanne Lindström är kritisk. – De som har uppfattningen att homosexualitet strider mot kyrkans lära måste därmed acceptera homosexuella i kyrkans tjänst och i församlingen, förklarar hon.
Men det betyder också att homosexuella måste acceptera att det inom kyrkan finns de som inte kan bejaka homosexualitet. På så sätt värnar Svenska kyrkan om intolerans, medan homosexuella förväntas acceptera att deras närmaste relationer ifrågasätts. – Det hela bärs upp av tanken om att det är viktigt med enhet och att hålla samman kyrkan, fortsätter Susanne Lindström. Försonad mångfald används för att beskriva hur ett ”vi” i maktposition söker ett förhållningssätt till ett marginaliserat ”dom”, eller rättare sagt; vad som betraktas som ”avvikande” sexualitet.
Den 20 maj försvarar Susanne Lindström, institutionen för kultur och medier, Umeå universitet, i etnologi med sin doktorsavhandling med titeln Kamp om rummet. En studie av heteronormativitet i Svenska kyrkan. Disputationen äger rum kl. 13.00 i hörsal F Humanisthuset. Fakultetsopponent är Tone Hellesund, Stein Rokkan Senter for Flerfaglige Samfunnsstudier, Bergen.
