NYHET Anna Överby säger att hon tillhör den nya generationen forskare. Utan vitt skägg men med skinn på näsan. Hon forskar om striden mellan vårt immunförsvar och det fästingburna TBE-viruset. Till sommaren går en helt annan kamp av stapeln – då tävlar hon om VM-guld i undervattensrugby.
– Fajten mellan virus och celler är otroligt spännande. Virus är små, enkla partiklar som kan göra väldigt stor skada. De kan omvandla celler till fabriker som bara spottar ut virus i vår kropp, berättar Anna, som är en av de nya unga forskningsledarna vid Molecular Infection Medicine Sweden (MIMS), som officiellt invigs den 31 maj 2011. Umeå universitet inviger internationellt infektionslaboratorium
Det finns visserligen ett vaccin mot TBE-virus, men ännu inget botemedel för den som redan smittats. Anna är vaccinerad. Det är en förutsättning för hennes jobb. Olika virus är indelade i olika riskgrupper, och TBE-virus har säkerhetsrisk tre av fyra. Sjukdomen är allvarlig när den utvecklas till en hjärninflammation och i Sverige får cirka 150-200 personer diagnosen TBE varje år. Av de vuxna som blir infekterade får ungefär var tredje långvariga och ofta bestående skador.
Fästingar kryper gärna omkring på grässtrån och blad, gröna ytor där vi människor också gillar att vistas om somrarna. En del fästingar bär på TBE-smitta som de överför till oss genom att först bedöva vår hud med sin saliv och sedan nästan såga sig genom huden. På så sätt tar sig viruset in i våra celler och börjar föröka sig. Anna vill veta vad som händer med viruset de första avgörande timmarna. För viruset arbetar snabbt. – Efter två dygn är hela cellen full med virus eller så har den dött, berättar hon. Det nyanlända viruset börjar med att möblera om i våra celler för att hitta små krypin där det kan gömma sina förökningsmekanismer. Cellens virusdetektiver kan inte få tag på inkräktarna och upptäcker inte vad som är på gång. Viruset kan därför paketeras i små påsar som transporteras ut ur cellen och sprids vidare till nästa. – När detta sker har viruset redan producerat så mycket genom att det börjat läcka ut ur gömställena. Då först sätter cellen i gång ett omfattande försvarsprogram för att bromsa infektionen, berättar Anna.
Problemet är det går alldeles för långsamt. När cellen reagerar har viruset redan spridits vidare.
Försvarsprogrammet startar genom att cellen producerar signalmolekyler, interferoner. De tar sig vidare till andra celler, varnar dem och säger åt dem att börja producera försvarsproteiner. Anna studerar ett av dessa proteiner, viperin, som är väldigt aktivt i försvaret mot TBE. Om viperin redan finns i cellen före viruset kan det inte sprida sig.
– Jag vill veta hur viperin fungerar och hur det gör när det angriper virus. Visste vi detta skulle vi kunna utveckla ett läkemedel som antingen triggar igång produktionen av viperin eller som gör samma saker som viperin gör. Min förhoppning är att jag med min forskning på något sätt ska kunna hjälpa människor som redan blivit smittade av TBE, förklarar Anna.
Klicka på bilden för större storlek.
Hon visar stolt upp sitt nya labb som hon precis fått igång. Efter fyra månader i Umeå ska hon snart få återta den roll som hon känner igen – ”att göra forskning”. Hon har två nya doktorander på plats en Svensk tjej och en tjej från Tyskland i hennes grupp. Sedan är hon på gång att rekrytera ytterligare två personer.
– Ett mångkulturellt labb ger dynamik. Jag är glad att få chansen att starta en egen grupp, jag lär mig nya saker varje dag.
Längst med den långa korridoren blandas labb med kontor. Hon beskriver miljön som öppen och kreativ, med en helt annan närhet till andra forskare än i Tyskland och USA. Att vara en del av MIMS och Umeå Centre for Microbial Research ger henne också tillgång till ett nätverk med duktiga forskare. När hon passerar MIMS-kollegan Niklas Arnbergs arbetsrum sticker hon sitt huvud genom dörren.
– Lunch om en halvtimme, eller?
Intresset för forskning väcktes när hon var utbytesstudent i Skottland. Hon läste till civilingenjör i teknisk biologi vid Umeå universitet och spenderade ett år i Glasgow. Då fick hon ägna sig åt virologi på heltid. – Jag tänkte wow, det är ju jättekul med virus!
Efter examensarbetet som hon gjorde på Försvarets forskningsinstitut, FOI, bar det av till Karolinska institutet där hon disputerade 2007. Sedan vidare till södra Tyskland och universitetet i Freiburg som postdoktor, många mil från den norrbottniska hemorten Älvsbyn. Nu är hon tillbaka i norr med sin 13 månader gamla son och med sin man. I kontoret på den annars ganska tomma anslagstavlan skymtar deras bröllopsfoto.
Hon är lite stressad, i morgon bär det av till Jönköping där hon ska träffa andra fästingforskare. I augusti reser hon till Finland. Då handlar det inte om fästingar utan om VM i undervattensrugby.
– Vi kommer att ta guld annars skulle jag inte satsa. Jag är en tävlingsmänniska och det är bra för forskningen också. När jag har ett mål är det det som gäller, säger hon.
Redaktör: Karin Wikman