"False"
Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 2021-09-21

Hur kan museer bli bättre på att spegla samtiden?

NYHET Hur kan en breddad förståelse av museet, med dess meränmänskliga aspekter, vara en del av utvecklingen mot en museiverksamhet som bättre förmår spegla vår samtid, särskilt i frågor som rör klimat och miljö? Det är frågor som ställs i en ny avhandling vid Umeå universitet av Caroline Owman.

Text: Per Melander

Nästa gång du går in på museet, lyssna, luk­ta och känn efter! Oräkneliga merän­mänsk­li­­­­ga strukturer och vibrerande materialiteter och agen­ti­ska realiteter lever och frodas där.

Caroline Owman beskriver hur miljöproblemen vi står inför idag är komplexa och kaotiska, svåra att förstå och förklara. Och att det idag höjs kritiska röster som menar att mu­seerna, i sin nuvarande form och tankestruk­tur, inte är lämpade att förmedla kunskap om, och på andra sätt ta sig an dessa vår tids mest pres­san­de frågor. Hur mu­­seets grundtankar, häm­tade ur mo­der­ni­tetens världsbild, tycks stå i vägen.

– Jag menar att museerna i sin nuvarande form hämmas av idéer och värderingar som byggdes in i verksamheten då museerna etablerades för drygt 100 år sedan. Detta gör att museerna kan ha svårt att producera den kunskap eller de kog­­­­nitiva ramar som en kritisk klimatsituation kräver. Min avhandling utforskar möjliga utvägar ur denna låsning, säger Caroline Owman.

Central del av sam­hället

Caroline Owman redogör vidare för hur museet har kommit att bli en alltmer central del av sam­hället och av männi­skors tid och liv. De är skapade av och för människan. Detta gör museet till en antropo­cen­trisk institu­tion: en verksamhet som sätter människan i cen­trum.

– Under år­­tionden har museerna arbetat med att hit­ta konstruktiva sätt att både be­lysa och väcka aktivt en­ga­ge­mang i frågor som rör kli­­mat och miljö. I en för var­je år – månad – ytterligare tillspetsad kli­matsituation diskuteras det­ta också allt oftare i museisam­manhang. Men är museernas män­niskocentrerade per­spek­­tiv håll­bart som ut­gångs­punkt då världen i sin kom­plexitet och mer­än­mänskliga mång­­­­­fald ska beskrivas och problematiseras?

– Fö­re­ställ­nin­gen om männi­­skan som alltings centrum ut­gör ett sådant hinder. Ett annat är en föråldrad syn på vad na­tur och kul­tur är och omfattar. Ytterligare en är idéen om människans ex­klusiva roll i, och exkluderande håll­ning till, en mer eller mindre pas­siv omvärld (vanligtvis kallad miljön eller naturen).

Lyssna, luk­ta och känn efter!

Caroline Owman pekar här på en central fråge­ställ­ning i avhandlingen: hur kan en breddad förståelse av museet kan, med dess meränmänskli­ga as­­­­pek­­ter, vara en del av utvecklingen mot en museiverksamhet som bättre för­mår spegla vår samtid, sär­skilt i frågor som rör klimat och miljö?

– Nästa gång du går in på museet, lyssna, luk­ta och känn efter! Oräkneliga merän­mänsk­li­­­­ga strukturer och vibrerande materialiteter och agen­ti­ska realiteter lever och frodas där. Tu­­­­sentals temporaliteter genomkorsar varje rum och varje fö­remål, samlade där. Ur­tids­dju­­­­ren på museet, som silverfisken från Silur, le­ver verkligen; de är inte bara kulisser.

– Sam­­­lingarna och hela arkitekturen pulserar där, som hjärtslag, andetag, in- och ut, då fuk­­­­­ten tas upp för att sedan avges i samma rytm som års­ti­dens växlingar eller i takt med in- och utflödet av människor i utställningarna.

– Kanske kan museet trots allt bli en bättre lämpad för­medlare av den kunskap och de kog­­­­­­nitiva ramar som krävs, för att spegla samtidens kom­plexi­tet och svåra miljöfrågor. Jag me­nar att det inte finns några andra alternativ än att försöka; vi har allt att förlora.

Vetenskapliga fakta
I avhandlingen sammanlänkas två i sig tvärvetenskapliga discipliner: museologin och, ge­­nom kon­servatorerna, kul­turvården.

Två ämnen som både kan för­stås som sma­la och av­grän­sade i det att de tar sig an en spe­ci­fik del av samhällets och kultursektorns verk­­samhets­om­råden.

Men de kan lika väl användas som no­der eller knut­punkter utifrån vil­ka intensiva och komplexa relationer och för­hand­lingssituationer mellan människan och om­världen kan un­der­sökas.

Syf­tet med avhandlingen är att med utgångspunkt i konservatorns be­va­ran­de­arbete kart­lägga mu­seala processer som dolts i modernitetens antropocentriska mu­seum.

Med hjälp av miljö­hu­ma­nistiska och posthumanistiska teorier utfors­kas mer­än­mänskliga aspekter av mu­seet bå­de som ett resultat av och en motkraft till museets be­varandedrömmar.

Kon­­­ser­vatorn betraktas i avhandlingen som skapad av och för mu­seet, som en del av ett be­­­­­va­­rande­system. Samtidigt framhåller konservatorns be­va­ran­de­arbete också mu­­­sei­­ma­te­rialens, ned­bryt­nings­fak­to­rernas och museiklima­tets agens och alternativa tem­po­ra­liteter.

I arbetet med föremålen synliggörs rela­tio­nella pro­ces­ser och produktiva kopp­lingar mel­­lan mänskligt och meränmänsk­ligt.

Må­let med av­hand­lingen är att bredda perspektivet på museet till att omfatta också det som mo­­­der­ni­te­tens mu­sei­­strukturer trängt undan: oavlåtligt pågående pro­­cesser och bli­van­­­­den, och myl­l­­ret av energisk meränmänsklig agens och tem­po­ra­liteter verk­sam­ma i det högst obeständiga mu­­­seet.

Fredag 24 september försvarar Caroline Owman, i ämnet museologi, sin avhandling Det mer-än-mänskliga museet: Konservatorns bevarandepraktik som flyktlinje i modernitetens museum

Disputationen äger rum kl. 10.00 H1, Humlab, Samhällsvetarhuset

Oponent är Lotten Gustafsson Reinius, docent i etnologi, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms universitet, samt Hallwylsk gästprofessor i etnologi vid Nordiska museet. 

Länk för anmälan att delta och se disputationen via Zoom