"False"
Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 2010-11-17

I sällskap med Kristina Lugn

NYHET Att följa ett samtida och oavslutat författar­skap kan vara riktigt spännande. Som litteraturvetaren Ann­-Helén Andersson gjort i sin avhandling om Kristina Lugn, med den belysande titeln ”Jag är baserad på verkliga personer”.

Foto: Maria Hedberg

För tänk om den man skriver om plötsligt ger ut något som ställer avhandlingens grunder på ända.

– Den kollen har jag känt att jag måste ha på henne, säger Ann-Helén Andersson.

– Jag skrev till henne i början och fick bara positiv respons, men valde ändå inte att ta kon­takt med henne under arbetet, eftersom mina analyser inte är beroende av henne som person. Dessutom skam man nog inte vara kompis med den man skriver om...

Utpekad som ”bekännare”...

Kristina Lugn debuterade 1972 med diksam­lingen Om jag inte och kopplades rätt omgå­ende ihop med Sonja Åkesson och den i sam­tiden utbredda bekännelselitteraturen. Därmed inte sagt att allt, eller ens något, av det Kristina Lugn skrivit har varit alldeles sant.

– Hon har nog aldrig varit en bekännelse­diktare, men leker med och förhåller sig till den traditionen, så det var naturligt att hon lästes så i början, inte minst för att hon ofta utgår från barnets perspektiv, säger Ann-Helén Anders­son.

– Bekännelstraditionen finns med även se­nare, till exempel i Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik (1989). Hon bjuder in läsaren att identifiera sig med det som är känslomäs­sigt sant.

Men den som skärskådar de biografiska detal­jerna märker snart att pusslet inte stämmer och att biografiska ”fakta” ändras och förvrängs – och då närmar vi oss avhandlingens kärna.

...i själva verket postmodern ironiker

– Jag har gjort nedslag i hennes lyrik, dramatik och framträdanden i media, det vill säga hela hennes produktion, för att visa hur hon iscen­sätter rollpositioner både i verken och som medieperson – att det finns en dialog mellan verk och mediabild, förklarar Ann-Helén Andersson.

Kristina Lugn har gång på gång utmanat bilden av henne som ”självutlämnande kvinna i förorten” genom att överdriva den genom rolltaganden, till exempel som övergivet barn eller utsatt kvinna, och när hon dessutom antar dessa roller i media flyter allt ihop; är det för­ fattaren, personen eller en rollkaraktär?

– Hon visar både en ironisk distans och en medkänsla med utsatta; åtminstone är det vad jag kommit fram till, säger Ann-Helén Anders­son.

– I sitt rolltagande frossar hon i självbekla­ganden på ett sätt som både karikerar och bry­ter ned schabloner, som till exempel ”den kvinnliga bekännelsen”, och konstruerar nya ”jag”. Vilket på sitt sätt bekräftas av Kristina Lugns eget uttalande i en TV-intervju 1996:

”Det är ju bara en varubeteckning, det där Kris­tina Lugn”

Nu är det inte alldeles ofarligt att försöka domptera media. Kristina Lugn har fått utstå mycket kritik, och tvingades efter den med då­ tidens mått provocerande TV-serien ”Oförutsett” (1987) att byta bostad, sedan folk kastat sten på fönstren.

– Självklart har hon inte haft full kontroll, men jag tycker ändå att hon använt mediabil­den i egna syften. Hon gör något av den och skapar nya, egna poänger.

Från ensamarbete till nätverk

Ett visst eko har avhandligen redan gett, i form av inbjudningar till bokkaféer och projektet Folio, Forum för litteraturens offentligheter, i Lund.

– Just nu skriver jag på en artikel för tid­ skriften Kulturella perspektiv, som upptakt för det nystartade nätverket TantForsk, som jag ska koordinera under hösten. Jag ska också vara medredaktör för en antologi inom nätver­kets område, ”bilden av tanten”.

– Det känns kul att gå från ensamarbete till ett mer socialt arbetssätt!

Redaktör: Michael Nordvall