Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 1 mars 2021)

printicon
Publicerad: 02 dec, 2004

Informerat samtycke ifrågasatt som etiknorm för biobanker

NYHET Kanske har debatten om forskningsetiken kring Medicinska biobanken i Umeå tryckt för starkt på behovet av informerat samtycke, anser Klaus Høyer i den avhandling han försvarar vid Umeå universitet den 11 december.

Han har studerat den etiska modell som utvecklades av företaget UmanGenomics AB för dess bruk av Medicinska biobanken vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå och jämfört åsikterna hos dem som skapade modellen och den nya svenska lagstiftningen, hos dem som donerade material till banken och hos den personal som samlade in proverna. Det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de här tre grupperna.

Den svenska lagstiftningen och den etiska modellens konstruktörer lägger särskild vikt vid samtycket, men bara 4 % av provdonatorerna ansåg att den viktigaste etiska frågan var att de själva informeras om forskningens innehåll.

Några av de anställda upplevde att stärkta krav på informerat samtycke överför ett ansvar på dem och kände sig stå som garanter gentemot donatorerna, medan andra i personalgruppen tvärtom kände lättnad över att donatorerna, som de ser det, skriver ett kontrakt med landstinget.

Det viktigaste för de flesta provdonatorer är att det finns offentlig kontroll över forskningen och en garanti för att alla befolkningsgrupper får glädje av dess resultat. Det förekommer oro för att forskningen ska styras av marknadsintressen, men inte något generellt motstånd mot att privata företag får tillfälle att forska.

Sjukvården har i snart hundra år rutinmässigt samlat in blod och vävnadsprover som en del av sina undersökningar. De nordiska länderna har idag särskilt stora provsamlingar vid sina sjukhus och samtidigt ett personnummersystem som gör det möjligt att t.ex. följa upp om personer som i barndomen lämnat vissa prover senare i livet utvecklar diabetes, cancer eller någon annan sjukdom.

Många anser att detta öppnar stora möjligheter för forskning. Särskilt den genteknologiska utvecklingen har förvandlat provsamlingarna till viktiga forskningsresurser. I t.ex. Island och Estland har man byggt upp eller planerar fullständiga befolkningsregister med vävnadsprover och journalupplysningar.

På andra håll finns det redan omfattande samlingar och frågan är mera hur de kan och ska utnyttjas. Det senare gäller i Västerbottens län, där majoriteten av den vuxna befolkningen sedan 1985 har donerat blodprover och ett omfattande frågeformulär till Medicinska biobanken. 1999 lanserades företaget UmanGenomics, som gavs alla kommersiella rättigheter till forskning på biobankens material.

För att hantera de etiska problemen i sammanhanget framlades en s.k. etisk modell, som främst handlade om att provdonatorerna skulle få avge ett informerat samtycke. Det senare har också blivit modellen i den svenska lagstiftning som tillkommit: Om en enskild persons prover ska få användas i forskning krävs att denne fått information och lämnat samtycke.

Men varför blev det plötsligt ett etiskt problem att sjukhusen hade blodprov sedan det i så många år bara hade varit en del av vårdens rutinmässiga kvalitetssäkring? Och varför blev just ett informerat samtycke lösningen på detta problem?

Det är de frågor som granskas i avhandlingen med en antropologisk analys: När biobanker blev ett problem i Sverige hängde det samman med att blod och vävnader började tillskrivas en ny betydelse. För en del människor är proven inte viktigare än det hår de lämnar på golvet hos frisören – de tänker inte ens på saken. För andra har bl.a. genteknologin medfört att de börja se sitt blod och dess gener som en intim del av den egna personen, också sedan det har lämnat kroppen.

Det uppstår en kulturell förändring av den innebörd som en vardaglig provtagning har för individen – men det är inte alla som uppfattar sitt blod på det sättet och anser att det viktigt med ett informerat samtycke. Vems åsikt bör då gälla när man beslutar om hur forskning på biobanker ska regleras? Och vad händer om man anser att något helt annat än informerat samtycke är problemet med genetisk forskning? Ska forskningen regleras genom politiska beslut?

Den antropologiska analysen kan på det här sättet öka förståelsen av vilka alternativ som valet står mellan när sjukvården ska försöka hantera en ny etisk problemställning. Avhandlingen är den första som försvaras i ämnet medicinsk etik vid Medicinska fakulteten i Umeå.

Klaus Høyer finns i Danmark påTel. (+45) 3532 79 96
E-post: k.hoeyer@medicin.umu.se

Från den 9 december fram till disputationen kan han nås i Umeå på tel. 090-785 10 77.

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-358

Avhandlingen läggs fram vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin och har titeln Biobanks and informed consent. An anthropological contribution to medical ethics. Dansk titel Biobanker og informeret samtykke. Et antropologisk bidrag til medicinsk etik. Disputationen äger rum kl 9.00 i Sal D, 9 tr., Tandläkarhögskolan. Fakultetsopponent är dir. Paul Martin, IGBiS, University of Nottingham, UK.

Redaktör: Hans Fällman