Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 20 januari 2021)

printicon
Publicerad: 15 apr, 2015

Jojken är mer än bara musik

NYHET Få har nog missat samiska Jon-Henriks framgång i Melodifestivalen. Jon-Henrik kom tvåa i finalen med sin jojk ”Jag är fri”. Enligt musikvetaren Ernst Emsheimer är jojk det äldsta sånguttrycket vi har i Europa, men det var först på 70-talet som jojken blev populär hos de stora massorna.

Sedan 1600-talet har kyrkan betraktat jojk och andra utövanden av samisk religion som ”hedniska”. Många samer har på grund av detta inte lärt sig att jojka för att inte hamna utanför samhället. Men trots det förtryck jojken varit utsatt för genom åren har den överlevt.

Krister Stoor är lektor i Samiska på Institutionen för språkstudier. Han både forskar om jojk och jojkar själv.

– Det har varit med några jojkbidrag i Eurovision Song Contest, från Norge och Finland, och därmed har jojken nått större massor, säger Krister. På 80-talet var det främst Marie Boine som gjorde jojken känd hos allmänheten och fick ett enormt genomslag med sin musik.

Jojken som musikalisk form skiljer sig på flera sätt från vår traditionellt västerländska musik. En jojk följer till exempel inte våra västerländska tonskalor. För att en melodi ska låta ren följer vi den vanliga do-re-mi-skalan. I jojk talar man istället om ”blå toner” och ”kvartstoner”, något som är vanligare i österländsk musik. Många jojkar innehåller heller inte text, utan enbart ljud.

– Det är också skillnad på jojk och jojk, berättar Krister. I den traditionella jojken har man ingen tidspress och kanske inte ens någon publik. Men står man på scen har man en viss press att underhålla sin publik, då passar det kanske inte att ha långa berättelser. Som artist har man nog lite förväntningar på sig att låta som Jon-Henrik.

Är det svårt att lära sig att jojka?

– Rent tekniskt är det enkelt, säger Krister. Det svåra är att skapa en innebörd. Man måste förstå att när Jon-Henrik till exempel jojkade ”Daniels jojk”, så jojkar han inte om Daniel utan han levandegör Daniel där på scenen. Det finns många duktiga musiker som har lärt sig att jojka där det låter rätt men där det inte säger mig något. Det finns inget sammanhang och de lyckas inte förmedla något. Det är därför Jon-Henrik är en väldigt bra representant för att förmedla vad jojk egentligen handlar om; det han vill berätta sitter så djupt i honom och det går genom rutan.

Jojken är alltså mer än bara musik, den är känslor och minnen. Den är ett sätt att komma ihåg dem som inte längre finns bland oss.

– Man ”skriver” inte riktigt en jojk, säger Krister. Man jojkar en person, levande eller död. Så även de döda har en roll att spela. Som renskötare kan man ta hjälp av de döda genom en jojk, till exempel att hitta eller bevaka sina renar. Det blir större än att bara sjunga och berätta en historia. Så länge vi fortsätter att jojka lever den samiska identiteten.

Redaktör: Veronica Wiman Nilsson