Jonas Aléx rapport från världskongress i katastrofmedicin

Jonas Aléx framför sin forskningsaffisch, vid konferensen i Brisbane 2019.

Bild Jonas Aléx

Tack för resebidraget till världskongressen i katastrofmedicin. Presentationen av min poster gick bra och flera kom fram för att diskutera problemet masskadehändelser som t.ex. en tågkrasch i subarktiskt klimat. Det kändes viktigt att representera en region från den norra delen av jordklotet och lyfta de problem som både skadade och räddningspersonal kan utsättas för i vårt klimat. Ett 70-tal länder var representerade på kongressen. Jag valde spåren som ligger närmast mitt forskningsområde. Nedan kommer ett axplock av alla de föredrag jag deltog i.

Ett föredrag handlade om vikten av att samarbeta och behovet av samträning hos räddningspersonal vid kemiska attacker. En kurs i handhavande av exponerade personer hade utvecklats och den ligger i fas med den utbildning som CBRNE-centret håller på att utveckla. Det kändes kul att Umeå Universitet är med på banan.

Finland presenterade ett system där mellan specialutbildad ambulanspersonal samarbetar med polis vid omhändertagande av farlig person, ambassadbesök och pågående dödligt våld. Systemet baseras på ett amerikanskt koncept och utvecklades i Finland i mitten av 90-talet. Idag utgörs gruppen av 25 doktorer och 150 paramedics. Flera föredrag under kongressen belyste behovet av att flytta fram sjukvårdens positioner för att nå den drabbade. I Sverige har vi börjat jobba med dessa frågor nu och ligger som sagt årtionden bakom Finland. Eftersom jag har sökt forskningsmedel för en doktorand inom samma arena var det speciellt viktigt för mig att knyta till mig kontakten med den finska läkaren som var nationellt ansvarig. Ett samarbete är initierat.

Hur tar vi i Sverige egentligen hand befolkningen som hjälper till?

Från Israel pratade de om ambulanspersonalens psykiska hälsa. De hade utvecklat en applikation för att snabbt kunna nå ut till ledig personal vid masskadehändelser. De använder sig också i stor utsträckning av civila som får hjälpa till. Det som är viktigt då är att ledningsfunktionen fungerar så att alla civila får en uppgift att lägga focus på. Vid större händelser samlas dessutom alla som jobbat på skadehändelsen, även frivilliga för att alla ska få en bild av händelsen och en gemensam helhetsbild för att kunna göra ett avslut. Det är ett annorlunda arbetssätt jämfört med hur vi jobbar i Sverige där endast professionell personal samlas efter en insats. Hur tar vi i Sverige egentligen hand befolkningen som hjälper till? De tryckte också på vikten av att ge positiv feedback de närmaste två dagarna efter händelsen för att minska risken för negativa känslor hos den inblandade personalen. Sverige har mycket att lära av andra länder som är betydligt mer utsatt för terrorbrott och andra katastrofer.

I ett föredrag från Bryssel beskrev man vikten av att ha arbetat fram en katastrofplan sedan tidigare med förutbestämda larmvägar innan ett attentat.  Planen bestod av att ett flertal ”medical teams” av läkare och specialistsjuksköterskor direkt larmades vid terrorbrott. Vid en skarp händelse försvårades insatsen och var utmanande för räddningspersonalen eftersom tillgången till skadeplatsen var begränsad samt att den insatsen var utspridd på flera plan i byggnaden. De skador som uppstår vid terrorbrott liknar mer krigsskador med t.ex. splitterskador och amputationsskador, vilket kräver höjda krav från den civila sjukvården. Samträning lyftes fram som avgörande för att det ska fungera i skarpt läge. Även här ligger Sverige i bakvattnet när det gäller träning inför terrorbrott.