Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 13 dec, 2011

Kreativ miljö – ett begrepp att fylla med mening

NYHET Att vara kreativ har på senare år seglat upp som en positiv egenskap, och snart sagt varje arbetsplats vill i till exempel platsannonser utmåla sig självt som en "kreativ miljö". Men vad står begreppet egentligen för – i allmänhet och i en akademisk kontext?

Just den frågeställningen tog Christer Nordlund, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, nyligen upp under ett seminarium för Sveriges unga akademi på Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) i Stockholm.

I sitt bidrag "Homo ludens på universitet: Om förutsättningar för kreativa forskningsmiljöer"* – som han skrivit tillsammans med professorskollegan Kjell Jonsson och som legat till grund för denna artikel – konstaterar han inledningsvis att begreppet kreativitet "tillhör moderniteten". Inte bara för att det i sig står för förnyelse, utan för att det myntades under mellankrigstiden och blivit mer allmänt spritt (och nått det svenska språket) först under 1950-talet.

Bortom mänskligt förnuft

Kanske avspeglar detta också en betydelseförändring. I det antika Grekland tillskrev Platon skapandet en "gudomlig inspiration", och det synsättet – att kreativitet är något irrationellt, bortom mänskligt förnuft – har levt kvar i synen på konstnärskapet (och i den växande floran kreativitetslitteratur), där man hyllat det skapande, individuella geniet som ansetts ha unika kognitiva egenskaper.

Samtidigt är det ju uppenbart att vare sig konstnärer, uppfinnare eller forskare verkar i intellektuella eller sociala tomrum. Såväl filosofernas Aten som renässanskonstnärernas Florens, kafékulturen i Wien kring sekelskiftet 1900 och IT-boomens Silicon Valley kännetecknas snarare av mångfalden av "kreatörer", uttryck och nya idéer.

Från stora miljöer till det egna hemmet

Det är dock inte helt lätt att slå fast vad som utmärker en kreativ forskningsmiljö. Den som dyker ned i vetenskapshistorien hittar å ena sidan stora miljöer med stora statliga resurser och en tydlig målbild, som Manhattanprojektet under andra världskriget, och å den andra enskilda forskare som dragit sig undan världen till det egna hemmet, som Isaac Newton och Charles Darwin. Någonstans mittemellan dessa ytterligheter kan man nämna kretsen kring Niels Bohr i 1920- och 30-talens Köpenhamn.

– Det enda som verkar riktigt säkert är att kreativitet kan frodas i många olika typer av miljöer, skriver Christer Nordlund, och fortsätter:
– Eftersom vetenskap bedrivs på många olika sätt, med olika metoder och material, är det också rimligt att tänka sig att det inte finns en enda typ av miljö som passar alla typer av vetenskaper, eller för all del alla typer av forskare.

Den (tämligen begränsade) empiriska forskningen om nutida forskningsmiljöer, inom framför allt naturvetenskap och medicin, verkar dock överens om tre förutsättningar för kreativitet:

Småskalighet & nätverkande: Många genombrott har skett i förhållandevis små forskargrupper, där man möts och samarbetar dagligen. Utåt är man beroende av ändamålsenlig infrastruktur och breda nätverk – inte minst eftersom vetenskapliga resultat måste kommuniceras, uppmärksammas och prisas av andra forskargrupper internationellt för att få genomslag.

Heterogenitet och flexibilitet: Individerna i forskningsmiljön måste förstås vara kompetenta och drivande – men helst inte på samma sätt. Det måste finns utrymme för tankar som skaver och provocerar. Därför bör den sociala ordningen inte heller vara för stel.

Trygghet: Långsiktig finansiering låter forskarna fokusera på arbetet i stället för ansökningsprocedurer. "Upptäckter" är nog så ofta resultatet av gradvisa processer som mognat över lång tid.

– Dessa punkter rimmar illa med den forskningspolitik som på senare tid har förts i Europa och som premierat stora konsortier, kluster och nätverk, ofta inom snarlika ämnesområden. Det kan vara viktigt inom områden som behöver bygga upp en kritisk massa, som genusforskning, men annars kan det ställa till problem, menar Christer Nordlund.

Effekten blir lätt att anslagen går till väletablerade områden, som kan hävda sig på gamla meriter – de som redan fått mycket får ännu mer – medan innovativa, mer riskfyllda områden har svårt att hävda sig. Som regel får framstående forskare axla rollen som frontfigurer och forskningsadministratörer, och tvingas i värsta fall minska eller sluta med egen forskning.

Förväntningar på snabba resultat

Christer Nordlund menar att forskningen på senare år dessutom utsatts för (forsknings)politiskt misstroende, som visar sig i ett allt mer omfattande kontrollsystem – som knappast uppmuntrar innovation och risktagande, snarare tvärtom.
– Förväntningarna på snabba – och helst förutsägbara(!) – resultat tyder på inflytande från ekonomiskt orienterade innovationsteoretiska modeller, där den vetenskapliga processens sociala strukturer är en icke-fråga och fokus istället ligger på frågan hur den färdiga kunskapen kan omsättas i innovationer.

Det är ingen oväsentlig aspekt, men bör inte vara det enda viktiga.
– Kanske är forskare inte så annorlunda än vanliga människor? När allt kommer omkring är det kanske den stämning som råder i en forskargrupp, på en enhet eller institution som är den allra viktigaste faktorn för att kreativiteten ska frodas? Det måste finns frihet, glädje, respekt och tolerans, både för att man ska våga uttrycka nya idéer och för att man på ett seriöst och öppet sätt ska våga kritisera desamma.

Text: Michael Nordvall
Foto: Mattias Pettersson

* Föredraget kommer att publiceras i tidskriften Kulturella perspektiv, nr 1, 2012

Redaktör: Michael Nordvall