NYHET
För trehundra år sedan var landshövdingen en central och mäktig person, med stora ansvarsområden och övervakande myndighet över alla statstjänstemän. I en ny avhandling studeras landshövdingarnas roll i en tid då det moderna samhället tar form.
Många särdrag för det moderna samhället uppstod på 1600- och 1700-talen. För att mobilisera stora resurser för de pågående krigen – trettioåriga kriget, krigen mot Danmark och det stora nordiska kriget – ökade staten snabbt sina anspråk på undersåtarna. Sverige var en militär stormakt, med ett omfattande inflytande på den europeiska internationella politiken.
De svenska arméerna var fruktade och framgångsrika. För att kunna försörja krigsmakten med soldater, vapen, proviant, hästar, kläder och annan utrustning, skapade rikets härskare en avancerad förvaltningsapparat. Landshövdingar placerades som kungens ställföreträdare runtom i landet. Genom dem kunde fogdarna och lokalförvaltningen kontrolleras och kommunikationen mellan överheten och undersåtarna förbättras.
Statsmakten blev allt mer närvarande i folkets vardag. Sedan urminnes tider hade det svenska folket haft rätt att ”gå till kungs” med sina ärenden. Landshövdingen fick en viktig roll i kommunikationen mellan kronan och rikets befolkning eftersom han bland annat fick till uppgift att handlägga och besvara allmogens suppliker, det vill säga deras böneskrifter.
Det faktum att landshövdingen under 1600-talet fick överta ansvaret för denna hävdvunna rätt visar att ämbetet snabbt blivit väletablerat och accepterat i både kronans och undersåtarnas medvetande. Det var av största vikt för rikets härskare att framställa sig som villiga att bevaka folkets rättigheter och hjälpa dem som befann sig i trångmål.
I sin doktorsavhandling studerar Alexander Jonsson landshövdingarna i Norrland, totalt 41 män, under åren 1634, då ämbetet skapades, fram till 1769. Under denna period fanns det oftast endast två län i området, nämligen Västernorrlands och Västerbottens län. Landshövdingarna residerade oftast i Gävle och Umeå, samt vid ett par tillfällen i Hudiksvall och Härnösand.
Under det karolinska enväldet, det vill säga åren 1680–1718, utövade kungen och de centrala ämbetsverken en strikt kontroll över landshövdingarna och länsstyrelserna. 1700-talets frihetstid, då kungamakten försvagades och riksdagen istället styrde riket, medförde en försvagning av den centrala kontrollen över förvaltningsapparaten, och landshövdingen blev med tiden allt mer självständig från ämbetsverken i huvudstaden.
Fredagen den 3 juni försvarar Alexander Jonsson, institutionen för historiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln De norrländska landshövdingarna och statsbildningen 1634–1769.
Disputationen äger rum kl. 13.15 i hörsal S205h, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är docent Björn Asker, Institutionen för ABM, Uppsala universitet.
