NYHET Forskare, beslutsfattare och företrädare för näringslivet från hela världen samlades i Kyoto i oktober för Science and Technology in Society Forum (STS Forum). Laura Bacete Cano, forskare vid Umeå Plant Science Centre och ledamot i Sveriges unga akademi, deltog både i forumet och i dess Young Leaders Program. En av hennes viktigaste insikter var att det är en del av jobbet som forskare att delta i diskussioner om vetenskapens framtid – inte något man gör vid sidan av.
Laura Bacete Cano (mitten) deltog i STS Forum i Japan tillsammans med Carolin Schütze (vänster), som också är ledamot i Sveriges unga akademi, och akademins vd Sverker Lundin (höger).
STS Forum är en internationell mötesplats för samtal om vetenskapens och teknikens roll i samhällets framtid. Årets möte ägde rum i Kyoto den 4–6 oktober och föregicks av Young Leaders Program, där yngre forskningsledare från hela världen träffades och deltog i samtal med Nobelpristagare. Vi ställde fem frågor till Laura om hennes upplevelser.
Som forskare tillbringar vi större delen av vår tid med att prata med människor inom vårt eget forskningsområde. Det är nödvändigt, men jag tycker också att vi behöver vara en del av samtalen om vart vetenskapen är på väg och vem som bestämmer det. STS Forum var en unik möjlighet att ha de samtalen med människor från politik, näringsliv och diplomati. Jag var särskilt intresserad av forskningsfinansiering och akademisk frihet, eftersom de berör oss alla. Jag ville lyssna och lära, men också föra in en ung forskningsledares perspektiv i samtalen.
Jag har haft tur: vartenda samtal jag hade var intressant, och jag träffade människor som jag annars aldrig skulle ha mött. Det som slog mig mest var skillnaden mellan privata och offentliga samtal. I enskilda samtal höll till exempel många med om att vi behöver vara mer försiktiga med hypen kring AI och att mycket skulle kunna förändras i hur vi prioriterar forskning. Men när samtalet blev bredare blev de rösterna betydligt tystare. För mig blev det en påminnelse om att någon måste säga sådana saker högt.
Jag uppskattade verkligen råden, som jag skulle sammanfatta så här: behåll ett öppet och nyfiket sinne och ge inte upp innan du har gjort experimentet (och gör sedan minst tre replikat!). Utgå inte från att något är omöjligt, irrelevant eller omöjligt att få finansiering för. Men jag blev också besviken, även om jag inte var förvånad. Bara en av Nobelpristagarna var kvinna, och karriärråden handlade fortfarande i slutändan om att arbeta hela tiden eftersom man brinner för det. Det leder till ett ohälsosamt system, och ett orättvist sådant. Jag vill inte ha ett system som bara gör plats för mig; jag vill ha ett system där jag kan känna mig hemma. Och om det inte är det system vi har, behöver vi bygga ett nytt.
Ja. Jag insåg att det är en del av mitt jobb att delta i de här diskussionerna, inte något jag gör vid sidan av. Under en av sessionerna frågade jag hur vi kan bevara den akademiska friheten när allt mer forskningsfinansiering går till prioriterade områden och när vi gång på gång får höra att vägen framåt är att mata in våra data i svarta lådor som ägs av stora företag. Nyfikenhetsdriven forskning behöver frihet, och jag vill försvara den. Jag tyckte också mycket om att de flesta föredragen hölls utan presentationsbilder. De handlade inte om att visa data, som jag är van vid, utan om att starta ett samtal. Det skulle jag vilja ta med mig mer av i mitt eget arbete.
Mycket tacksamhet, till arrangörerna för att de valde ut mig och till Sveriges unga akademi för att de nominerade och stöttade mig. Jag tar också med mig många nya kontakter och en mycket bredare bild av de utmaningar vi delar över lands- och ämnesgränser. Och lite mer beslutsamhet. Det finns fortfarande mycket att göra för att skapa ett rättvist system – och mycket att kämpa för när det gäller att värna friheten.
