Likartade tankemönster vid svensk och polsk EU-anpassning
NYHET
Trots att det finns skillnader i hur Sverige och Polen organiserade sin anpassning till EU, är tankemönstren hos de nationella eliterna likartade. Det visar Niklas Eklund, Umeå universitet, som har jämfört hur länderna hanterade sin Europaanpassning.
För att ett land ska kunna bli medlem i EU måste vissa villkor uppfyllas, till exempel ska landet vara en stabil demokrati. Det enskilda landet måste också på olika sätt anpassas till unionen. Landets regering avgör hur denna anpassning ska organiseras.
Niklas Eklund vid Umeå universitet har i sin avhandling jämfört hur svenska och polska regeringar organiserade anpassningen till EU, och hur de nationella eliterna tänkte under anpassningsperioden. Han visar att trots organisatoriska olikheter mellan länderna, är tankemönstren bland eliterna likartade.
Niklas Eklund visar att integrationseliternas organisationer skiljer sig åt när det gäller vilken politisk roll de har spelat i det egna landet. I Sverige hanterades anpassningen till EU mer korporativt, som en angelägenhet för en grupp bestående av regeringsrepresentanter, företrädare för olika statliga förvaltningsorgan liksom för de stora ekonomiska och sociala intressegrupperna i landet.
I Polen var däremot inte sociala och ekonomiska intressegrupper direkt involverade, och det polska parlamentet hade förhållandevis stort inflytande. Europafrågan framstår därmed som mer politiserad i det polska fallet.
När det gäller hur länderna organisatoriskt har samverkat med EU i förhandlingarna om medlemskap, visar Niklas Eklund dock att det finns stora likheter mellan länderna. I båda de studerade länderna framstår den europapolitiska debatten som polariserad, det vill säga man är exempelvis antingen för eller emot överstatlighet, EMU eller en ny konstitution. Den politiska debatten tycks med andra ord domineras av EU-entusiaster och EU-skeptiker.
Niklas Eklund visar att de svenska och polska eliter som anpassade länderna till EU inte enbart tänker som entusiaster eller skeptiker. De resonerar företrädesvis som så kallade voluntarister (ser Europaintegrationen som önskvärd, men ingalunda nödvändig) och pragmatiker (ser Europaintegrationen som långt ifrån önskvärd, men ändå nödvändig med tanke på hur omvärlden ser ut).
Trots att Sverige och Polen som länder ser väldigt olika ut, är sätten likartade när det gäller att resonera om transnationella aktörer och fenomen, och att relatera dessa till nationalstatens utveckling. Många i bägge länderna tror också att Europaintegration inom det ekonomiska området inte nödvändigtvis behöver inverka särskilt starkt på hur politiken och det sociala livet organiseras. I Sverige pågick anpassningsprocessen till EU åren 1988–1994, och i Polen åren 1998–2004.
Torsdagen den 9 juni försvarar Niklas Eklund, statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, sin doktorsavhandling med titeln Sweden and Poland Entering the EU – Comparative Patterns of Adaptive Organization and Cognition. Svensk titel: Sverige och Polen inträder i EU – komparativa organisatoriska och kognitiva anpassningsmönster. Disputationen äger rum kl. 10.15 i hörsal S213H, Samhällsvetarhuset. Fakultetsopponent är Professor Rutger Lindahl, statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
