Linköpings och Umeå universitet i strategiskt samarbete

Det är en tid av stora förändringar för högskolan. Både nationellt och globalt ser vi en ökad konkurrens. Den gäller studenterna (den nuvarande goda tillströmningen är tillfällig och kommer inom ett par år att förbytas i brist), den gäller pengarna till utbildning och forskning och den gäller humankapitalet – lärare och forskare. Den svenska regeringen har nyligen infört ett system med kvalitetspremier inom forskningen och samma sak är på väg att ske inom grundutbildningen. Och Sverige är inte ensamt, samma sak sker i en lång rad EU-länder.  Målet är tydligt: en ökad differentiering genom tydliga rankningar och kvalitetspremier i resurstilldelningen; mer till de bästa. Detta är en utveckling vi i huvudsak bejakar. Den skapar förutsättningar för en resursfördelning där inte högskolans ålder är det viktigaste kriteriet och det skapar förutsättningar för en vassare europeisk högskolesektor. Men det är också en process som ställer universiteten inför stora utmaningar.

Diskussionerna om hur det svenska högskolelandskapet bör struktureras har i stor utsträckning handlat behovet av koncentration, profilering och arbetsdelning, ofta kombinerat med ett tydligt regionalpolitiskt perspektiv.  Den strategiska samverkan som Umeå och Linköpings universitet nu inleder baserar sig inte på geografisk närhet eller en önskan om att slå samman verksamheter, utan i stället på en tydlig kultur- och värdegemenskap och en bred samsyn på förutsättningarna för forskning och högre utbildning. Vi är övertygade om att vi tillsammans kan göra kraftfulla insatser för svensk högre utbildning och forskning. Utgångspunkten är att vi ska ”vara varandras bästa kritiska vänner”.

Linköping och Umeå är två forskningstunga fullbreddsuniversitet som tillsammans har drygt 60 000 studenter.  Vi är i stort sett jämnåriga, båda med rötterna i 1960-talet.  Under senare års utlysningar av starka miljöer från forskningsråd och stiftelser har Umeå och Linköping konkurrerat framgångsrikt. Internt har vi systematiskt arbetat oss bort från universitetens traditionella schablonfördelning av basanslag till fördelning av anslag efter kvalitet och prestation.  Principen är egentligen självklar: mer pengar till de bästa forskarna.

Linköping och Umeå har under flera decennier axlat rollen som förnyare av både grund- och forskarutbildning. Här kan bara nämnas pionjärinsatser inom problembaserat lärande, utveckling av flexibla utbildningsformer och introduktionen av ”forskarskolor”. De senaste tre åren har Högskoleverket efter internationella utvärderingar utsett åtta ”framstående utbildningsmiljöer” och fyra av dessa har gått till Linköping och Umeå.  Tillsammans kommer vi nu att kunna förbättra våra utbildningar än mera.

Vi har båda utvecklats till självklara tillväxtmotorer i respektive region. Vi har gjort detta som öppna moderna akademier där en tät interaktion med närsamhället alltid varit en självklar del. Det finns både i Linköping och i Umeå en intern kultur där det inte är fult att vara nyttig.

Det finns gott om samverkansambitioner som har stannat på ”diplomatisk” nivå i vackra avsiktsförklaringar. Vi ser det som angeläget att skapa konkretion; mindre snack, mer verkstad, och inleder därför följande konkreta samverkansprojekt:

- Utveckla och säkra kvaliteten i examinationen. Högskolan har inget monopol på högre utbildning men förvisso på poänggivande examination. Detta är helt avgörande för att säkra utbildningskvaliteten. I en första fas kommer vi att korsvis utvärdera examensarbeten på ett antal utbildningar, och då inte bara uppsatserna som sådana utan också förutsättningar för arbetenas genomförande och bedömning, styrdokument etc.

- Stöd vid misstankar om vetenskaplig oredlighet. Detta är något som vi alla önskar inte ska inträffa. Samtidigt är det få saker som kan drabba ett enskilt lärosäte och allmänhetens förtroende för hela sektorn så hårt som fusk inom forskningen. Desto viktigare att vi kan visa på att vi har säkerställt rutiner för sakliga och opartiska utredningar med minsta möjliga förutsättningar för ovidkommande kollegial hänsyn.

- Nyttiggörande av forskning. Förmågan att tillgodogöra sig nya forskningsresultat är långsiktigt avgörande för näringslivets konkurrenskraft och samhällets välfärd. Både Linköping och Umeå har en väl utvecklad samverkanstradition och med de nya Innovationskontoren stärks våra möjligheter. Vi kommer att gemensamt utveckla arbetssätt och vi kommer att kunna dela specialister som t ex affärsjurister och IPR-experter.

- Effektivare stödverksamhet. Målet för varje universitetsledning är att skapa bästa möjliga förutsättningar för kärnverksamheten utbildning och forskning. Ett ständigt pågående utvecklingsarbete inom administrationen är en viktig förutsättning. Här ska vi systematiskt lära av varandra.
Det finns redan idag många och omfattande kontakter mellan lärare och forskare i Linköping och Umeå. Det är angeläget att de får fortsätta utvecklas organiskt. Utbildning och forskning ska inte toppstyras vare sig av departement eller av universitetsledningar. Men med de konkreta samverkansprojekt vi nu inleder lägger vi en grund som kommer att ytterligare fördjupa samverkan mellan våra universitet.

Mille Millnert, rektor vid Linköpings universitet
Göran Sandberg, rektor vid Umeå universitet