NYHET – Under femton år har jag sysslat med Finska kriget 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland.Martin Hårdstedt, historiker och universitetslektor vid institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet, står för ingressen och fortsätter:
Bild: Michael Nordvall, från en vetenskapslunch på Kafé Station 5 mars 2009
– Krig har alltid intresserat mig. Inte själva striderna utan mer kopplingen till det civila samhället. Krigets förutsättningar har varit fokus och därför bär min avhandling från år 2002 titeln: Om krigets förutsättningar: Den militära underhållsproblematiken och det civila samhället i norra Sverige och Finland under Finska kriget 1808-1809.
Martin Hårdstedt berättar inledningsvis att han blivit mer uppmärksammad i Finland än i Sverige. Lite pretentiöst har han blivit kallad ”svensken som skriver Finlands historia”.
– Faktum kvarstår dock att jag skriver mer i svenskspråkig press i Finland än jag skriver i Sverige. I Finland finns ett stort intresse för historia, kanske beroende på de krig vårt östra grannland gått igenom och de förluster befolkningen lidit. Krigstrauman är något som sysselsätter finländarna.
Martin Hårdstedt menar att det finns en traditionell syn på det Finska kriget, där man utsett tre syndabockar och kopplat dem till generella epitet:
– Åtminstone i det sistnämnda fallet, befälhavare Cornstedt, kan jag delvis hålla med. Sveaborgs kapitulation avgjorde inte kriget, men händelsen var betydelsefull. Definitivt ett förräderi.
– Synsättet, det vill säga denna personfixering, vill jag nog delvis skylla på författaren Johan Ludvig Runeberg, vars berömda verk ”Fänriks Stål sägner” från mitten av 18000-talet, gett oss berömda och beundrade gestalter som Lotta Svärd, Sven Dufva och Georg Carl von Döbeln, det vill säga Döbeln vid Jutas. Trots att det skrivits många böcker om Finska kriget, med helt andra utgångspunkter, lever detta synsätt kvar och det finns ett tydligt motstånd mot andra tankar.
Martin Hårdstedt fortsätter sin analys och menar att det stämmer att den svenska kungen Gustav IV Adolf ledde in Sverige på en farlig politisk väg. (Men att kungen hade rätt när han misstrodde Napoleon.)
– Kungen överskattade vår armé. Han insåg hotet från öster, men lyckads inte övertyga stockholmarna om detta. Huvudstadens invånare var mer fixerade av hotet från söder. Kriget var egentligen ett tvåfrontskrig, där Sverige stod ensamt mot Ryssland i norr – och mot Danmark och Frankrike i söder.
Hårdstedt menar att det verkliga problemet inte var brist på soldater och vapen, utan på bröd och annan mat. När svenskarna efter Sveaborgs fall retirerade norrut mot Uleåborg, återvände de under våren och återtog halva Finland. Plötsligt stannade dock svenskarnas motoffensiv upp – inte av feghet utan på grund av bristen på mat.
Fullsatt på Kafé Station under Martin Hårdstedts lunchföredrag om Finska kriget
– Svenskarnas försörjningssystem havererade helt enkelt. Bondesoldaterna orkade inte mer. Ryssarna, som var yrkessoldater och vana att leva i fält, fick chansen att återhämta sig och kunde pressa ortsbefolkningen på mat.
Martin Hårdstedt betonar att detta är en dramatisk tid. De militära hoten. Kuppen mot kungen i mars år 1809. Regeringsformen i juni samma år. Dagens Sverige formas. Finland, som dittills var ett diffust begrepp, skapas och blev ett så kallat storfustendöme inom det ryska kejsarriket.
– I Finland minns man gärna Borgå lantdag i mars 1809, när den ryske tsaren Alexander mötte ständerna och – enligt finsk nationell uppfattning – lovades självstyre, ett eget språk och egen religion. I vårt land, däremot, betonar vi hellre freden. Vi vill inte prata krig utan siktar istället framåt. I Finland lever dock minnet kvar av att ha förlorat närmare 90 000 liv under fyra krig under 1900-talet.
Finska kriget och åren 1808–1809 innebär också att familjen Bernadotte importeras till Sverige. Familjen bakom vårt nuvarande kungahus. Förslaget kommer från en underofficer vid namn Mörner, som skadades och knappt överlevde slaget vid Oravais. (Bakgrunden till detta är kort att det dåvarande svenska kungahuset var på väg att upplösas, eftersom kung Karl XIII som bekant var barnlös.)
– De första 50 åren efter kriget är dåligt utforskade. I vårt land har det inte varit frågan om någon mer påtaglig revanschism, medan rysskräcken alltid varit påtaglig i Finland. Sedan kan man nog konstatera att Finland flera gånger fungerat som buffert för Sverige mot den expanderande stormakten Sovjet och Ryssland. Finland har fått ta smällarna och hade Finland varit en del av Sverige, hade vi nog blivit indragna.
Redaktör: Stefan Lybeck och Michael Nordvall