NYHET Allt är möjligt. Det lärde sig Bildmuseets nya chef Katarina Pierre som barn. Hon lever fortfarande efter samma motto även om barndomens skaparverkstad har bytts ut mot ett toppmodernt konstmuseum.
Det är inte bara det blonda, korta håret som utstrålar energi hos Katarina Pierre. Hela hon talar entusiasmens språk och tur är väl det. Bildmuseet står inför de kanske mest omvälvande förändringarna sedan starten för 30 år sedan. Allt verkar hända samtidigt. Den sista utställningen på Gammlia, flytten till den nya byggnaden på Konstnärligt campus och dessutom tickar klockan för Kulturhuvudstadsåret 2014. – Det känns otroligt spännande att få bygga upp någonting nytt. Bildmuseet har en själ som är öppen, internationell och utforskande. Den vill jag behålla, och med mer resurser kan vi höja ribban. Jag vill att Bildmuseet ska vara en inspirerande och angelägen mötesplats där alla känner sig välkomna att ta del av nya tankar och idéer, säger Katarina.
Hon berättar ivrigt om planerna för fler publika arrangemang: öppen förskola, lunchvisningar och föreläsningar i samarbete med Konstnärligt campus tre högskolor för design, arkitektur och konst.
Katarina har alltid varit omgiven av kreativitet. Hon växte upp i det lilla jämtländska samhället Hammarstrand, där alla kände alla. Ett av husen på familjens gård var ombyggd till keramikverkstad. Där assisterade hon sin mamma, som var konstnär och bildlärare. I ladugården fanns pappas snickeri. – Jag minns känslan av att ingenting är omöjligt. Fick jag en idé gick det att skapa något konkret av det. Det är en känsla som jag alltid har burit med mig. Hon gick en förberedande konstnärsutbildning i Sundsvall. När hennes kursare tog stegen vidare till konstskolor tvekade Katarina. Hon kände att hon var för ung för att ha något att berätta som konstnär. Istället växte intresset för museer. Där fanns spännande innehåll fyllt med kunskap, men också en skapande kraft som hon drogs till. Det var 1980-tal. Hon lockades av en nystartad utbildning – kulturvetarlinjen vid Umeå universitet – landets första museiutbildning.
– Jag minns att jag kände mig socialt fri när jag kom till Umeå. Här kunde jag vara mig själv. Det fanns en öppenhet, människor sökte kontakt och det är något som jag fortfarande uppskattar med att bo här, säger Katarina.
I slutet av utbildningen bestämde hon sig för att åka som volontär till ett hantverkskooperativ för kvinnor Sydafrika. Det blev hennes politiska skola. Apartheid var på upphällningen och människor organiserade sig i demonstrationer och strejker. Historia skrevs mitt framför hennes ögon. – Jag var en outsider som kom utifrån. Alla ville berätta sin historia för mig och jag insåg att var och en bar på sina versioner av verkligheten, helt olika berättelser av vad som pågick.
Det är liknande uppvaknanden som hon söker efter i konsten, något som får henne att se på världen med andra ögon och ifrågasätta det vi tar för givet.
Sydafrika har blivit mer än ett minne för Katarina. Väl tillbaka i Umeå blev hon aktiv i Afrikagrupperna och Isolera Sydafrika-Kommittén. Samtidigt började hon arbeta på Västerbottens museum och försökte få ihop de två världarna. Det var när hon fick jobb på Bildmuseet 1995 som bitarna föll på plats. – Det var en kick när jag för första gången kunde få ihop mitt engagemang med mitt arbete, berättar Katarina.
De kontakter hon fick med konstnärer och fotografer i Sydafrika tog sitt första uttryck 1998 då hon initierade och producerade utställningen Demokratins bilder: fotografi och bildkonst efter Apartheid. Efter det har det blivit många samarbeten med Sydafrika.
I Sverige är det unikt att ett museum för samtida konst är kopplat till ett universitet. I USA ser det annorlunda ut. Prestigefyllda universitet som Harvard, Yale, MIT och Berkeley är några exempel på universitet med egna konstmuseer. Katarina ser det som en oslagbar tillgång att kunna förena museivärlden med universitetets kunskaper och idéer – i utställningar, föreläsningar och publika program. Flytten till Konstnärligt campus ger en extra krydda. Samarbetet med högskolorna kommer att manifesteras redan i maj då Bildmuseet visar alla masterprogrammens examensutställningar.
Mycket ska hända innan dess. I januari går flyttlasset till det sju våningar höga museet, signerat Henning Larsen Architects. – Det är en extremt vacker arkitektur med en sagolik närhet till älven. Man ser Umeå på ett helt nytt sätt. Den 18 mars får Umeåborna ta del av utsikten – och innehållet. Nystarten bjuder både på en konsthistorisk tillbakablick och en högaktuell samhällsfråga, en kännetecknande kombination för Bildmuseet. I Kiruantopia skildrar svenska och internationella konstnärer flytten av staden Kiruna. Samtidigt visar museet en retrospektiv utställning med konstnären Mario Merz. – Utställningen med Mario Merz bygger på mina Londonkontakter. När jag läste min masterutbildning vid Goldsmith’s College för några år sedan lärde jag känna en av lärarna som numera arbetar vid Henry Moore Institute, berättar Katarina. Brittiska Tate och Mario Merz Foundation i Turin är andra samarbetspartner till utställningen.
– Jag tycker att det är fantastiskt att bo i norra Sverige och samtidigt vara uppkopplad mot den internationella konstvärlden. Idén om centrum och periferi känns inte längre aktuell. Jag tror på samarbeten lokalt och globalt.
Text: Karin Wikman
Bild: Elin Berge
Efter 30 år på Gammliaområdet flyttar Bildmuseet – Umeå universitets konstmuseum – till Konstnärligt campus. Den nya byggnaden, signerad Henning Larsen Architects/White, invigs den 18 mars med två öppningsutställningar. Det blir en retrospektiv utställning med installationer och skulpturer av den italienske konstnären Mario Merz (1925–2003). Dessutom bjuder Bildmuseet på utställningen Kirunatopia där tolv svenska och internationella konstnärer skildrar flytten av staden Kiruna med nyproducerade verk. Den 20 maj öppnar en utställning med examensarbeten av masterstudenterna på Konsthögskolan, Arkitekthögskolan och Designhögskolan.
Redaktör: Karin Wikman