Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 1 mars 2021)

printicon
Publicerad: 26 apr, 2007

Mellan konst och terapi. Om teater för personer med utvecklingsstörning

NYHET Teater för personer med utvecklingsstörning är en allt vanligare sysselsättning inom ramen för kommunernas dagliga verksamheter. En ny avhandling från Umeå universitet visar att det konstnärliga arbetet har haft positiva effekter och betydelser för personer med utvecklingsstörning samtidigt som verksamhetsformen är motsägelsefull och präglas av ett spänningsförhållande mellan konst och terapi.

– Arbetet med teater bygger på idéer och arbetsmetoder som väsentligen bryter mot traditionella dagliga verksamheter och kan i många avseenden betraktas som en innovation inom handikappomsorgen.
Det säger Jens Ineland vid institutionen för socialt arbete, som har analyserat två teaterverksamheter och särskilt intresserat sig för de problem och möjligheter som finns inbyggda i mötet mellan konstnärliga arbetsformer och handikappomsorgens institutionella ramar.

– Verksamheten med teater har haft frigörande effekter på skådespelarna med utvecklingsstörning och bidragit till en mer komplex självbild och en större tilltro till de egna förmågorna, menar Ineland.

De teaterverksamheter Ineland studerat har blivit uppmärksammade och fått ett relativt stort utrymme i massmedier vilket bidragit till att utmana allmänhetens bilder av utvecklingsstörning. I det nya sammanhanget kan de skapa nya identiteter där fokus inte förläggs till själva utvecklingsstörningen, vilket gjort att de kan iklä sig rollen som skådespelare.

Jens Ineland introducerar begreppen konstnärlig och terapeutisk logik för att åskådliggöra hur två olika sätt att tänka och handla uppstått på teatrarna. Det har i sin tur bidragit till ett spänningsförhållande som följer av att de i egenskap av dagliga verksamheter måste förhålla sig till krav och förväntningar i den institutionella miljön.

– Arbetet på teatrarna bygger på en logik som i många avseenden bryter mot mer traditionella arbetsmetoder. Samtidigt måste de anpassa sig till normer och värderingar inom handikappomsorgen för att få legitimitet för sin verksamhet, vilket är en nödvändighet för att få ett definierat handlingsutrymme.

Ineland menar att detta bland annat följer av att handikappolitiken karaktäriseras av en normaliseringssträvan, vilket kommer till uttryck i logiker från det vanliga livet introduceras inom handikappomsorgen. Det leder sedan till ett spänningsförhållande mellan terapeutiska mål och en önskan om att vara en riktig teater.

De två teatrar som Ineland studerat har valt litet olika strategier som speglar de motsättningar som de ställs inför. Den ena ser sig litet mer som en kommunal daglig verksamhet, vilket visar sig i att den personal som rekryteras i första hand anses behöva omsorgskompetens. Arbetet präglas också i relativt stor grad av aktiviteter som är typiska för mer traditionell handikappomsorg. Det andra teatern lägger i stället större vikt vid personalens konstnärliga kompetens och det dagliga arbetet organiseras i högre utsträckning utifrån konstnärliga överväganden.

– Organiseringen av teaterverksamheter i kommunal regi kan ses som ett uttryck för att ideologin runt den framväxande rörelsen som kallas disability arts införlivats i den svenska handikappomsorgen. Välfärdsstaten har införlivat en ideologi med politiska förtecken som annars kunnat utmana de principer, normer och metoder som väsentligen präglar svensk handikappomsorg, menar Ineland.

Fredagen den 4 maj försvarar Jens Ineland, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet, sin avhandling Mellan konst och terapi. Om teater för personer med utvecklingsstörning. Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal NBVH 1031, norra beteendevetarhuset. Fakultetsopponent är docent Magnus Tideman, sektionen för hälsa och samhälle, Högskolan i Halmstad.

För mer information, kontakta Jens Ineland på e-post jens.ineland@socw.umu.se eller på arbetstelefon 090-786 98 78.

Redaktör: Frida Fjellström