Minneshögtiden Anzac Day och frågan om krig i historieskildringar

Den 25 april 1915 landsteg ANZAC (Australian and New Zealand Army Corps) på Gallipoli i västra Turkiet. Med det gjorde Anzac sitt inträde i första världskriget på de allierades sida, genom det brittiska imperiet, mot det osmanska rikets armé. Det slutade i ett nederlag för Anzac med tusentals stupade soldater. Den 25 april är sedan 1920 helgdagen Anzac Day i Nya Zeeland och sedan året därefter även i Australien.

Det är ingen överdrift när historiker och kritiker av den chauvinistiska historiekulturen i samband med Anzac, pratar om ”the Anzac hysteria” och ”the Anzac industry”. När jag förra året var i Sydney, Australien, på en gästforskarvistelse kunde jag bevittna minneskulten och kommersen runt Anzac-dagen. Redan då var det upphetsat och det lär vara än värre i år med hundraårsdagen av minneshögtiden.

Men det mest storslagna firandet sker varken i Australien eller Nya Zeeland, utan på gryningsceremonin på Gallipoli i västra Turkiet. Det har lottats ut tiotusen biljetter och lika många pilgrimer från främst Australien och Nya Zeeland väntas delta, plus femhundra specialinbjudna gäster, däribland prins Charles från det brittiska kungahuset.

Två iögonfallande skillnader som Anzac-dagen aktualiserar mellan Sverige och Australien gällande samhällsdebatt och historiekultur, är dels att Australien är en aktivt krigförande nation med ett femtontal krigsinsatser under 1900-talet (genom först det brittiska imperiet och numera genom medlemskapet i NATO), dels det starka konservativa inslaget i landets moderna politiska historia. Dessa två omständigheter präglar hur den nationella historien diskuteras i medierna och hur den skildras i populärhistoria.

Som exempel kan nämnas att det i Sydneys bokaffärer förra året gick att hitta ett tjugotal nyutgivna populärhistoriska böcker om Anzacs insatser under det första världskriget som hade mer eller mindre heroiserande och idealiserande inriktning. Inte sällan är det fråga om det goda historiska exemplet och bestående moraliska värden som hämtas från personers agerande och specifika händelser i slaget vid Gallipoli - eller insatsen i världskriget i stort.

Jag fann däremot enbart två nya böcker med uttalat kritisk och dekonstruerande agenda; historikern Robert Bollards In the Shadow of Gallipoli. The Hidden History of WW1 (2013), samt arméofficeren James Browns Anzac’s Long Shadow. The Cost of Our National Obsession (2014). När jag nu, inför hundraårsminnet, söker på australiska nätbokhandlare för att se om utbudet har förändrats ser det snarlikt ut.

Jag blev faktiskt förvånad över hur romantiserade merparten av historieskildringarna av Anzac:s insatser i det första världskriget var. Jag har svårt att se att så påkostade, spridda och överdådigt heroiserande böcker och samlarprylar om ett svenskt krig skulle ges ut i Sverige. Men då har Sverige inte varit i krig på mycket länge. Och här har inte de senaste decennierna funnits en politisk samhällsdebatt präglad av konservatism (utan av socialdemokrati och liberalism). Och så har det inte varit kommersiellt gångbart med chauvinistiska historieskildringar i landets historiekultur på länge.

Den sortens nationalromantiska historieskildringar med ett tydligt nationellt patos och en entusiastisk beundran för landets ärorika förflutna som historikern Carl Grimberg skrev under 1910-talets nationalistiska vurm - efter unionsupplösningen med Norge - i niobandsverket Svenska folkets underbara öden (1913-1924), blev definitivt passé efter andra världskriget. Men även om det inte längre var lika kommersiellt gångbart levde de punschpatriotiska krigsskildringarna kvar.

Det ser emellertid ut som att historikern Peter Englund, som gjorde både försäljningssuccé och kritikerhyllad debut med den populärhistoriska Poltava. Berättelsen om en armés undergång (1988), förpassade romantiseringen av forna krig till det obskyra. Englund har därefter fortsatt att skriva snarlika krassa skildringar om bland annat det trettioåriga krigets obarmhärtiga djävlighet. Han har visat att det går att göra en populärvetenskaplig historia som både levandegör historiska slag och kritiskt förklarar skeendets sociala, politiska och ekonomiska drivkrafter.

Den amerikanske historikern John Bodnar hävdar att ett aktivt krigförande inte bara medför uppoffringar och död, utan också massiva kulturella kamper om meningsskapande i eftervärlden om hur kriget ska förstås och förklaras (se artikeln "Bad Dreams about the Good War: Bataan" i Places of Public Memory. The Rhetoric of Museums and Memorials, 2010). Det finns alltid grupper som i krigets tragik vill finna nobla och patriotiska syften.

I Australien var det under den liberalkonservative premiärministern John Howards tid, 1996-2007, som Anzac-kulten blev så pass central i landets historiekultur som den är i dag. Utan idealiserande heroisering riskerar krigens förluster, enligt Bodnar, att underminera de lojalitetsband som folk har till sin nation. Kriget måste följaktligen skildras som ett rationellt och legitimt förfarande med hedervärda offer.

Det är därför skillnaden blir så tydlig mellan historiska krigsskildringar i olika samtida nationella historiekulturer när de, som i Australien, domineras av exemplariska berättelser om heroiska insatser av dådkraftiga och självuppoffrande krigare. Eller när de, som i Sverige, snarare domineras av tragiska berättelser karaktäriserade av en mer kritisk reflektion över alla de meningslösa krigsoffren.

En sådan skildring fanns exempelvis att se på bio i vintras i filmregissören Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014). I en av filmens mest tragiska tablåer återvänder en dammig och bruten Karl XII, med resterna av sin söndertrasade armé, från slaget vid Poltava.

De två dominerande narrativen i fråga om historieskildringar om krig tenderar också mer generellt att vara dels de som karaktäriseras av en känslobaserad patriotisk och militaristisk agenda, dels de som tvärtom ger uttryck för en mer samvetsfylld och kritisk reflektion över de mänskliga offren.

Text: Fredrik Holmqvist

Redaktör: Per Melander