"False"
Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 2009-02-02

Molekylär studie pekar på ny möjlig behandling av cancerform

NYHET Läkemedlet Decitabine används i USA som ny behandling mot blodsjukdomen myelodysplastiskt syndrom, ett förstadie till blodcancer. En forskargrupp vid Umeå universitet visar nu i en studie publicerad i tidskriften Blood att detta läkemedel även är effektivt bot mot cancerformen B-cellslymfom i möss.

– Även om Decitabine fortfarande måste genomgå rigorösa kliniska prövningar innan den kan användas i patienter så är resultaten lovande, säger Jonas Nilsson, Institutionen för molekylärbiologi, som leder den forskargrupp som genomfört studien.

Cancer uppkommer när flera olika mutationer i speciella gener ansamlas i en cells arvsmassa, vilket är anledningen till att cancer är ett ökande problem i en åldrande befolkning. Sjukdomen kan också bildas genom att vissa gener tystas ner. Dessa geners produkter är viktiga för att förhindra tumörbildning och kallas för tumörsuppressorer. Målet för nya läkemedel, exempelvis Decitabine, är att slå igång tystade tumörsuppressorgener och därmed döda cancerceller. Detta läkemedel har visat stor effektivitet mot en tidigare svårbehandlad tumörsjukdom kallad myelodysplastiskt syndrom (MDS).

Umeågruppen har nu publicerat en studie i tidskriften Blood som visar att Decitabine även fungerar experimentellt på en annan cancerform, nämligen B-cellslymfom. Studien påbörjades för att forskarna ville ta reda på hur de genom att återaktivera tystade gener skulle kunna döda cancerceller. Resultaten pekade på att mekanismen bakom läkemedelseffekten var mer komplicerad än man tidigare trott. Jonas Nilsson berättar:
– Min doktorand Andreas Höglund visade att lymfomceller som behandlats med Decitabine ibland uppvisade förändringar i DNA-mängd och att de dog i stor omfattning. Då insåg vi att läkemedlet nog gör något annat än bara återaktiverar tystade gener. Vi upptäckte att Decitabine kan skada DNA hos de sjuka cellerna.

Många B-cellslymfom orsakas av en överaktiv cancergen kallad Myc. Jonas Nilsson har under sin tid som postdoktor i USA visat att en överaktiv Myc-gen kan leda till att normala celler dör av de DNA-skador som uppkommer vid behandling med strålning. Eftersom Decitabine också leder till DNA-skada så testades nu hypotesen om Myc-aktivering även gjorde celler mer mottagliga för detta läkemedel, vilket den gjorde. Jonas Nilsson fortsätter:
– En felaktig Myc-aktivering leder till celldelning samtidigt som cellen får signaler att DNA är skadat av Decitabine och måste lagas. Dessa dubbla budskap startar ett celldödsprogram som vi i dagsläget inte helt har utrett mekanismen bakom.

Frågan kvarstod huruvida Decitabine skulle kunna utgöra en ny behandling mot Myc-inducerat lymfom. Med hjälp av genetiskt modifierade möss kunde forskargruppen testa denna möjlighet då dessa bar på en överaktiverad Myc-gen och dessutom utvecklade B-cellslymfom. Decitabine visade sig i likhet med andra DNA-skadande läkemedel som redan används i kliniken effektiv mot lymfom men den hade mildare biverkningar.
– Vår genetiska musmodell uppvisar patientlika svar på behandling, bland annat ser vi återfallssjukdom i mössen vilket även är vanligt hos cancerpatienter.

Forskargruppen fortsätter nu att arbeta med mekanismerna bakom Decitabineinducerad celldöd då detta är viktigt för att förstå hur läkemedlet fungerar och för att kunna förhindra återfallssjukdom. Forskningen stöds av Cancerfonden (som förutom projektanslag även stöder Jonas Nilsson forskartjänst), Kempefonden, Vetenskapsrådet samt den internationella cancerfonden Association of International Cancer Research (AICR). Jonas Nilsson är en av de 70 unga forskare som nyligen tilldelades ett karriärbidrag av Umeå universitet.

För mer information, kontakta Jonas Nilsson vid Institutionen för molekylärbiologi på telefon 090-785 25 61, eller e-post: jonas.nilsson@molbiol.umu.se.

Myc sensitizes p53 deficient cancer cells to the DNA damaging effects of the DNA methyltransferase inhibitor Decitabine. Andreas Höglund, Lisa M. Nilsson, Linus Plym Forshell, Kirsteen H. Maclean och Jonas A. Nilsson. Artikeln är publicerad i Blood.

Redaktör: Karin Wikman