Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 26 februari 2021)

printicon
Publicerad: 08 dec, 2008

Musik och politik hör ihop

NYHET En ny bok från Umeå universitet berättar om hur musiklivet blir politiserat under perioden 1965-1980. Musiketnolog Alf Arvidsson har studerat hur politisk vilja påverkade dåtidens visor, folkmusik, jazz och konstmusik, och så småningom tog formen av den progressiva musikrörelsen.

Den nyutkomna boken ”Musik och politik hör ihop: Diskussioner, ställningstaganden och musicerande 1965-1980” är resultatet av ett forskningsprojekt om det svenska musiklivet under dess mest politiska period. Alf Arvidsson, professor i etnologi, har undersökt hur politiska frågor omsattes till handling och ställningstaganden på musikens område, och hur musikaliska frågor lyftes till ett politiskt plan.

– Politisk medvetenhet förväntades av alla konstnärer under den här perioden, säger Alf Arvidsson. Musiken kunde tolkas som en politisk handling, och socialrealism och funktion var viktiga estetiska principer.

För att hitta svaren på sina frågor har han gått igenom musiktidskrifter, politiska tidskrifter och debattinlägg i dagstidningar. Även om boken till största del handlar om den progressiva musikrörelsen, så är den inplacerad i ett större sammanhang av visor, folkmusik, jazz och konstmusik.

Det var många faktorer som samverkade till att musik fick en så betydelsefull politisk roll. Internationellt vänsteruppsving och ungdomsuppror var viktiga drivkrafter, men också snabba förändringar i medielandskap och mediekonsumtion, Sveriges Radios monopolsituation och en livaktig kulturpolitisk debatt förstärkte musikens betydelse i samhällslivet.

Att musiken blev politik öppnade för delvis nya roller för musiker. Alf Arvidsson skriver om ”aktivisterna” vars musikskapande hade ett direkt agitatoriskt syfte, ”animatörerna” som arbetade för att göra musiklivet mindre elitistiskt och konsumtionsinriktat, och de ”alternativa artisterna” som avstod stjärnstatus och divalater för att istället agera som socialistiska föredömen.

Tydligast var det politiska inflytandet på sångbaserade, breda genrer som visa och rockmusik, de mest populära inom den ungdomsgeneration som de flesta musiker själva tillhörde. Smalare och instrumentalt dominerade genrer som jazz och modern konstmusik var mindre intressanta att använda för politiska budskap. För spelmansmusik, en marginaliserad musik med folkligt ursprung, kunde utövandet i sig själv vara en tillräcklig politisk handling.

Musik kunde också bedömas utifrån sina politiska effekter, t ex texternas budskap, om musiken skapade gemenskap eller kunde användas till arbete eller icke-kommersialiserad dans, eller om musikernas syfte var att aktivera publiken eller nå ut till arbetarklassen.

– Musik bedömdes också utifrån klass och produktionssätt, förklarar Alf Arvidsson. Man noterade till exempel om det var folkmusik, arbetarmusik eller på annat sätt fristående från musikindustrin eller överklassmiljöer.

Musik och politik hör ihop: Diskussioner, ställningstaganden och musicerande 1965-1980” är utgiven vid Gidlunds förlag [www.gidlunds.se]. För recensionsexemplar, vänligen kontakta förlaget.

Alf Arvidsson är professor i etnologi vid Umeå universitet. Han har tidigare skrivit bl.a. Sågarnas sång (1991), Livet som berättelse (1998) och Folklorens former (1999). För mer information eller intervju, kontakta honom gärna på
tel 090 – 786 62 44 eller e-post alf.arvidsson@kultmed.umu.se

Redaktör: Helena Vejbrink