När mediebilder tog över fantasin

Osvald Wiklander

BildLorena Strub

En insikt som ofta leder vidare till poetiska reflektioner kring det egna jagets plats och betydelse

Osvald Wiklander beskriver hur en hel befolkning såg samma månlandning och Vietnamkrig på tv, samma biljakter och explosioner i spänningsfilmerna, och läste om samma omvälvande händelser i världspolitiken på tidningarnas förstasidor. Och ställer därför i sin avhandling frågan:

– Hur påverkades den kollektiva fantasin i Sverige av den likriktning av mediekonsumtionen som den nya mediala situationen innebar, och i förlängningen: hur påverkade det poesin i Sverige?
 
Genom läsningar av flera tongivande poetiska författarskap från perioden 1960–2000 visar han hur den mediala utvecklingen lämnade spår både i vad poeter skrev om, och i hur de skrev. 

– Författare under de postmoderna decennierna tänkte mycket aktivt på vad de här förändringarna innebar, och dikterna återkommer ofta till upplevelser av hur mediebilderna på något sätt ”infiltrerat” författarnas fantasi. Den insikten leder ofta vidare till poetiska reflektioner kring det egna jagets plats och betydelse.

Explosionen är ett exempel som återkommer

Den här inställningen har därför fått ge namn åt avhandlingen – främmande fantasier – som ett begrepp menar Osvald Wiklander, för de ofta standardiserade och brett cirkulerande bilder som trängt in i människors föreställningsvärld via medierna, och som avhandlingen visar tematiseras i flera dikter från periodens poesi.
 
– Explosionen är ett exempel som återkommer – en trop bekant för de flesta under de postmoderna årtiondena, vanligt förekommande i brett konsumerade genrer som actionfilm och krigsreportage, men något som de flesta svenskar vid den här tiden aldrig sett med egna ögon. 
 
Även i den postmoderna poesins skrivsätt märks spår av förändringarna, enligt Wiklanders analys.
 
– I kraft av att medierna gav läsare en mer likartad referensram kunde poeter arbeta mer målmedvetet retoriskt med att adressera inre bilder som man visste att i stort sett alla delade.

Bidra till historieskrivningen

Wiklander argumenterar för att många av de typiska formspråken i postmodern poesi – lekar med klichéer, pastischer, metafiktioner och ironi – förutsätter att en sådan likriktning av läsargemenskapens fantasi ägt rum.

– Den retoriska effekten av en pastisch på en reklamfilm, t.ex., bygger på att läsaren själv sett reklamfilmer och har en förtrogenhet med deras typiska markörer och genrekonventioner. Det är svårt att tänka sig den postmoderna leken med att imitera sådana kända formspråk utan det sena 1900-talets "populära” kultur, som i sin tur är intimt förbunden med massmediernas utbredning.

I studien används författare som Erik Lindegren, Tomas Tranströmer, Göran Sonnevi, Kristina Lugn, Ann Jäderlund och Åsa Maria Kraft som exempel, vars texter underkastas en blandning av hermeneutisk texttolkning och historisk-retorisk analys. 

Osvald Wiklander säger avslutningsvis att ambitionen med avhandlingen är att bidra till forskningen om de studerade författarskapen och till historieskrivningen om den postmoderna perioden i svensk litteratur, men också till förståelsen av vilka effekter de moderna medierna fått på vårt sätt att uppleva världen i största allmänhet.