NYHET
Det är lika viktigt att förebygga en viktökning hos normalviktiga som hos de redan överviktiga, skriver Anne Nafziger i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 2 november. Resultaten bygger på direkt jämförelse mellan Sverige och USA.
Mer än 30 % av de vuxna invånarna i USA har fetma och problemet ökar. I Sverige är motsvarande andel ca 10 % (2003) och antalet drabbade har fördubblats mellan 1988 och 2002. Övervikt har välkända medicinska följder med bl.a. högre förtida dödlighet, ökad risk för en rad kroniska sjukdomar, rörelsehinder och social isolering.
Hälsoriskerna är emellertid inte bara knutna till fetma utan också till relativt små viktökningar. Världshälsoorgansationen WHO har rekommenderat förebyggande insatser mot viktökning, men den offentliga vården riktar sig i huvudsak till dem som redan har ökat i vikt eller lider av fetmans följder. Fokus ligger snarare på att förebygga specifika kroniska sjukdomar än att förebygga viktökning.
Avhandlingen, som grundar sig på studier i både norra Sverige och övre delen av delstaten New York, visar förändringarna av kroppsvikter och BMI-värden (body mass index, dvs. vikten i kg dividerad med kvadraten på kroppslängden i m) i befolkningen. Vid mätningar 1989 noterades fetma (definierat som BMI över 30) hos 9,6 % i Sverige och 21,3 % i USA. Tio år senare var motsvarande värden uppe i 18,4 % resp. 32,3 %. Genomsnittet ökade i båda områdena, men ökningen var starkast i den amerikanska befolkningen.
Mönstret i BMI-utvecklingen liknar varandra i Sverige och USA. Högre ålder (55-64 år), kvinnlig kön, högre BMI-värde och en diagnos på typ 2-diabetes (”åldersdiabetes”) var knutna till större möjligheter att undvika viktökning medan lägre ålder, manligt kön, gift civilstånd och snusanvändning ökade risken för att lägga på sig kilon. Personer med fetma uppgav upp till 7 gånger oftare att de hade dålig hälsa och detta hade starkt samband med låg utbildningsnivå, särskilt i USA.
Medan en majoritet av den vuxna befolkningen totalt sett – både män och kvinnor, både med och utan riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdomar – långsamt ökar i vikt finns det undergrupper, t.ex. personer med nyligen upptäckt diabetes, som har undvikit viktökning. Andelen med viktökning hos vuxna som har påvisade hälsoriskfaktorer är mindre än andelen bland dem som inte har några identifierade riskfaktorer.
Att försöka säkerställa att personer med normalt BMI-värde (18,5—25) behåller vikten är ett försummat mål för det förebyggande hälsoarbetet, skriver Anne Nafziger. Prevention mot fetma bör riktas lika mycket till det som vanligen betraktas som lågriskgrupper (unga utan hjärt-kärlriskfaktorer och med normala BMI-värden) som till överviktiga. Oftast betraktas frågan om att behålla vikten som viktig bara bland dem som har viktproblem och/eller en fetmarelaterad sjukdom eller riskfaktor, men de flesta av viktökarna i alla åldersgrupper börjar från ett normalt BMI-värde.
Anne Nafziger, Albany, NY, är doktorand vid enheten för epidemiologi och folkhälsovetenskap och nås på tel. 090-785 33 48, mobiltelefon 070-564 46 52, e-post ANafziger@ordwayresearch.org
Avhandlingen läggs fram torsdag 2 november vid Inst. för folkhälsa och klinisk medicin och har titeln A population perspective on obesity prevention: Lessons learned from Sweden and the U.S. Disputationen äger rum kl. 09.00 i Sal 135, enheten för allmänmedicin, By. 9A, NUS. Fakultetsopponent är Prof. Russel Luepker, University of Minnesota, USA.
