NYHET För kemisten Hans Adolfsson är öppenhet och samarbete lika mycket en livsfilosofi som en del av en vetenskaplig metod. När campus går ner i sommardvala i juli gör han sina första dagar på jobbet som Umeå universitets nya rektor.
Sommaren 2015. Hans Adolfsson, prorektor och professor i metallorganisk kemi vid Stockholms universitet, har rest till Peru på semester med sin hustru. Båda två är inbitna vandrare, de har spenderat många ledigheter till fots i de svenska fjällen, såväl som i mer avlägsna bergstrakter som Dolomiterna och Himalaya.
I Peru går de Inkaleden till ruinstaden Machu Picchu och reser runt i landet för att få uppleva regnskogen och andra unika naturmiljöer. Men under resan får Hans ett e-mail från Sverige, från en rekryteringskonsult.
– Jag svarade att jag var på resande fot, men lovade att höra av mig när jag kom tillbaka, berättar Hans Adolfsson.
Åter på hemmaplan ringer han upp och får veta vad det gäller. Han har blivit föreslagen som en tänkbar rektorskandidat på Umeå universitet.
– Jag har alltid haft ett gott öga till Umeå universitet. Så jag tänkte att ”ja, det här är intressant”. Jag tvekade i en och en halv vecka ungefär, sedan skickade jag in mitt CV.
Från ett tidigt skede är rektorn vid Stockholms universitet införstådd med planerna:
– Redan tidigt pratade jag med Astrid Söderberg Widding och talade om att det här var på gång. Jag gillar verkligen att köra med öppna kort, att ha transparens i processer och så, säger Hans Adolfsson.
”Öppna kort” och ”transparens” är saker som Hans Adolfsson återvänder till flera gånger under samtalet. Ett ideal som tycks ligga nära hjärtat. Kanske finns där också en ledtråd till varför han kommit att tillbringa hela sitt yrkesliv i universitetsvärlden.
– Styrkan i den akademiska världen, som jag ser det, är att vi har det kollegiala inflytandet. Att man kan få insyn i det som sker. Jag tror många som arbetar i högskolesektorn upplever att det pågår en massa saker som de själva inte vet något om och som de inte kan få insyn i. Men det allra mesta går faktiskt att få insyn i, det är min bild.
De knappa tre åren som prorektor för Stockholms universitet beskriver han som en högst lärorik tid, och menar att utan den perioden hade han knappast sett sig mogen att axla rektorsrollen:
– Att sitta i en universitetsledning ger en enorm erfarenhet. Det blir ett helt annat perspektiv när du kliver upp från en nivå där du bara ser den egna fakulteten. Inte minst blir det mycket mer utåtriktad verksamhet, från departement och myndigheter till näringslivet och samhället i stort.
– Är det bra ekonomi och alla vill dra åt samma håll så är det lätt! Men så är det ju aldrig, säger Hans Adolfsson med ett lakoniskt leende.
Till de ansvarsområden han själv haft att bemästra och ansvara för som prorektor hör samverkan, lärarutbildning och arbetsmiljö- och lika villkorsfrågor.
– Sedan jag fick ansvar för lärarutbildningen har jag faktiskt arbetat en del med Umeå universitet i ett projekt där vi så att säga har har peer review-granskat varandras lärarutbildningar. Det är ett samarbete som har fungerat väldigt bra, säger Hans Adolfsson.
När det gäller organisation och styrning är grundinställningen pragmatisk: hur det funkar är mindre viktigt än att det funkar. Då är kulturen och samarbetsklimatet en nog så viktig faktor:
– Genom åren har jag varit här på Umeå universitet en hel del i samband med disputationer och liknande. Och det har alltid känts som att det har varit ”ett jävla go” på Kemiska institutionen, om uttrycket ursäktas. Bra driv, högt i tak, mycket diskussioner, det finns ett stort gemensamt fikarum där alla anställda kan träffas och prata, och verkligen gör det. Det ger en väldigt positiv signal.
Hans Adolfsson är född 1964 och uppvuxen i ett klassiskt arbetarhem i Smedjebacken i Dalarna. Egentligen hade han velat bli marinbiolog, men betygen räckte inte till för Biologlinjen vid Stockholms universitet som var hans förstaval. Kemistlinjen, däremot, kom han in på.
– Det fanns ingen studietradition i familjen, utan jag är den förste som tagit en högskoleexamen. Om man pratar ”breddad rekrytering” så har jag själv gjort den resan, säger Hans Adolfsson.
Samtidigt menar han att det aldrig funnits något egentligt utanförskap att övervinna:
– Naturvetenskapliga utbildningar är väldigt inkluderande. Gemenskapen i labbgruppen gör det lätt att komma in i den akademiska miljön. Jag lärde känna min fru där, till exempel, och vi har hållit ihop sedan dess.
I dag är hustrun Lena Mäler prefekt för den största kemiinstitutionen vid Stockholms universitet. Och kommer så att förbli, någon medflytt till Umeå på heltid är inte aktuell för hennes del. Men Hans Adolfsson siktar ändå på att spendera många framtida familjehelger i Umeå.
– Min fru var i Umeå för en disputation i höstas, under den tid när det gick att köpa färskt renkött på matbutikerna i Umeå, vilket hon gjorde och tog med hem. Så otroligt gott alltså! Sånt ser jag fram emot.
— Jag gillar god mat, och goda viner, i kombination. Hemma spenderar vi en hel del tid i köket, provar gärna nya tekniker och så. Men det kan ha sina negativa sidor, man får försöka hålla igen så att man inte växer så mycket på bredden! skrattar Hans Adolfsson.
Men mycket tyder på att forskningen, kemin, ändå är den stora passionen. Även efter utnämningen till prorektor har Hans Adolfsson hållit kvar en fot på institutionsgolvet och haft 25 procent forskning i sin tjänst:
– Som det är nu har jag forskarfredag – jag försöker vara på institutionen på fredagar och vara prorektor de övriga dagarna. Det är inte alltid det funkar, men jag känner att det finns en viktig poäng med att ha en fot kvar i verksamheten när man sitter i en universitetsledning. Jag tror jag blir en bättre ledare genom att också vara aktiv inom ett forskningsområde, säger han och tillägger:
– Sen finns det en annan aspekt också: Att det är så himla kul att forska.
En definierande tid för Hans Adolfsson var åren mot slutet av nittiotalet när han flyttade till Kalifornien för att göra en postdok under ledning av kemiprofessorn Barry Sharpless, en forskare som några år senare belönades med ett Nobelpris.
– Jag tror att styrkan hos Barry Sharpless är att han hade ett extremt öppet klimat i sin forskargrupp. Det är något som jag sedan har försökt anamma i min egen forskning, säger Hans Adolfsson.
– Något som Barry Sharpless pratade mycket om var serendipity, den lyckliga slumpen. Det var ju förstås inte en slump att de här viktiga upptäckterna gjordes i hans labb, de gjordes tack vare medvetna val. Men något som var utmärkande var hur man såg till att fånga upp intressanta saker som hände även när en reaktion inte blev som man hade tänkt. I stället för att slänga reaktionen i soporna och börja från början så går det att dra nytta av det som inte funkar, se trender, säger Hans Adolfsson.
Även Stockholms universitet har en tradition av kemipristagare: Fyra stycken hittills, från Svante Arrhenius 1903 till Paul Crutzen 1995. Men att framgång skulle vara något som sitter i väggarna är inte något som Hans Adolfsson riktigt köper.
– Se på de mest framgångsrika amerikanska universiteten. De drar åt sig de bästa forskarna tack vare sitt höga anseende. Men vad en toppforskare gör är att rekrytera väldigt bra doktorander och postdoks – och det är där det händer. Åtminstone inom de här ämnena där Nobelpris delas ut så är det i stor utsträckning doktorander och postdoks som de facto gör upptäckterna.
– Det här är en fråga som jag har funderat en del på när jag betraktat universitetet från utsidan. Umeå universitet har varit en väldigt bra plantskola för forskare, men tappar för många. Målbilden måste vara att forskare ska vilja stanna.
Nog har han svar på tal i de flesta frågor. Raka, pedagogiska svar, stundtals med en stockholmsk anstrykning som ger tydligheten en nästan kaxig udd — andra gånger gör ett milt sjungande dalmål sig påmint. Men Hans Adolfssons version av det där lite oformliga som brukar kallas för ledarskap, verkar ändå rätt mycket handla om att lyssna.
– Min plan är att vara väldigt aktiv på campus och verkligen besöka verksamheter, och det vill jag göra väldigt fort. Jag vill bekanta mig med var folk sitter rent fysiskt, jag vill få veta vad de arbetar med och vad de är bra på. Men naturligtvis också vad de ser för utmaningar och områden vi behöver arbeta mer med.
En eriksgata som inleds så fort campus börjar återfolkas efter semestrarna.
– Nu är det lite skönt att börja första juli, för då har jag lite tid på mig att komma på plats och gå igenom saker och ting. Sommarmånaderna är ju ganska lugna på ett universitet – det blir väl framåt mitten av augusti som det kickar igång på allvar, säger Hans Adolfsson.
Ålder: 51 år.
Fritiden: Fiske, vandring, mat och dryck. ”Jag har ett stort intresse för vin, som doktorand var jag ordförande i KTH:s vinprovarförening.”
Läser: Kokböcker och ett varierat utbud av skönlitteratur.
Ser på tv: Sport och ibland sitcoms. ”De här science geeksen i The Big Bang Theory är ganska roliga.”
Text: Jonas Lidström
Foto: Elin Berge
Redaktör: Anna Lawrence