Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 1 mars 2021)

printicon
Publicerad: 08 nov, 2004

Översvämningar bra för strandfloran

NYHET Birgitta Malm Renöfält har studerat växtligheten längs Vindelälven. Resultaten visar att variationen av växter tycks styras av växlingen mellan långa och korta översvämningar under vårfloden.

Många vattendrag är idag starkt påverkade av reglering, i Sverige framförallt för vattenkraftsproduktion. Syftet med Malm Renöfälts avhandling är att öka förståelsen för de processer som styr växtsamhällen längs opåverkade älvstränder. På så sätt kan bättre skötsel- och restaureringsåtgärder utformas, både för fritt strömmande och för reglerade vattendrag.

Tidigare studier, både i Sverige och i andra delar av världen, har visat att artrikedomen av kärlväxter (allt som man tänker på som vanliga växter som träd, ris, örter och gräs) längs fritt strömmande vattendrag ofta är högst störst i deras mellersta delar.

Avhandlingen visar att mängden kärlväxter varierar över tiden och att variationen är störst i området mellan källorna och havet. Den tycks styras av växlingen mellan långa och korta översvämningar under vårfloden. Stränder längs forsar är minst känsliga och förblir artrika även efter långvarig översvämning, medan stränder längs sel, lugnflytande sträckor, förlorader många arter.

Jorden på stränderna längs selsträckor är oftast finkornigare och homogenare än den längs forsar, vilket leder till att vattnet i den översvämmade strandjorden rör sig snabbare i forsar än i sel. Detta leder gör i sin tur till att jorden längs forsarna syresätts bättre än längs selen vilket gynnar artrikedomen. Efter en period utan långvariga översvämningar ökade artrikedomen längs älven och denna ökning var störst i de mellersta delarna.

Spridning av frön och växtdelar med vattnet har tidigare förmodats vara en viktig faktor för den höga artrikedomen i älvens mellersta delar.
– Jag fann vissa belägg för detta. Längs de mellersta delarna av älven var vegetationen på stränderna och i omgivningarna mest olika. Det tyder på att effekterna av nedströmsspridningen är störst i dessa delar. Jag kunde också visa att växters förmåga att etablera sig är störst i de mellersta delarna av älven, säger Birgitta Malm Renöfält.

Sammantaget visar resultaten i avhandlingen att man måste ha ett storskaligt perspektiv, både i tid och rum, för att tolka variationen i artrikedom i så dynamiska system som älvstränder utgör. Skötsel och restaurering måste ta hänsyn till detta för att kunna utforma program som bibehåller en hög ekologisk status.

Resultaten visar också att åtgärder som återställer forsmiljöer, exempelvis rivning av dammar, kan vara gynnsamma utifrån ett bevarandeekologiskt perspektiv, i synnerhet om framtida klimatförändringar leder till ökade översvämningar.

Fredagen den 12 november försvarar Birgitta Malm Renöfält, Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Vegetation patterns and processes in riparian landscapes. Svensk titel: Vegetationsmönster och -processer i älvlandskap.

Disputationen äger rum kl 10.00 i Sal 5, Uminova Science Park. Fakultetsopponent är professor Peter J. Edwards, Geobotanical Institute, Swiss Federal Institute of Technology, Zürich, Schweiz.

Birgitta nås på:

Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå universitetE-post: birgitta.renofalt@eg.umu.se
Tel: 090-786 78 98

Redaktör: Carina Dahlberg