NYHET Marie Bixo, Medicinska fakultetens nya prodekan, kommer att under kommande fyra år ha ett särskilt ansvar för samverkan med landstingen i norra regionen.
Efter att ha växt upp i Jämtland läste jag medicin och disputerade vid Umeå universitet på 80-talet. Jag flyttade till Göteborg för att göra AT och specialistutbildning i obstetrik och gynekologi, men drogs tillbaka till Umeå 1995 för en fortsatt akademisk karriär. Därefter har jag varit trogen Umeå med undantag av två år som professor vid Karolinska institutet (2012-2014).
Jag har haft olika lednings- och förtroendeuppdrag för UmU, exempelvis PKL-ordförande, ledamot i ADN och ALF-kommittén. Dessutom har jag arbetat i styrelserna för både den svenska och nordiska specialitetsföreningen i obstetrik och gynekologi med olika ledningsuppdrag inom forskning och utbildning.
Jag känner mig privilegierad som får arbeta med både forskning och undervisning men även som kliniskt verksam överläkare vid kvinnokliniken. Sedan 2016 är jag prefekt vid Institutionen för klinisk vetenskap – ett uppdrag som jag i och med utnämningen till prodekan lämnar.
Jag har pågående forskning inom området endokrinologi och hormoneffekter i hjärnan med två egna doktorander. Dessutom försöker jag bidra till forskningssamarbeten inom institutionen och norra regionen genom att vara biträdande handledare. Eftersom kontakten med studenter är en viktig inspirationskälla för mig kommer jag att fortsätta undervisa "på golvet".
Konstruktiva diskussioner om detaljerna pågår, men ett särskilt ansvarsområde för mig kommer att vara samverkan med landstingen i norra regionen.
Det finns generellt en dynamik och tolerans vilket håller diskussionen levande. Umeå har ett komplett universitet med fyra fakulteter vilket berikar både forskning och utbildning.
I samband med det pågående generationsskiftet, rekrytering av rätt medarbetare. Det betyder kompetenta personer som är lojala och arbetar för UmU så att ett starkt kollegium bibehålls. Personliga olikheter däremot är en tillgång och berikar debatten.
Forskarutbildningen är viktig för fakultetens fortsatta kompetensförsörjning, liksom för hälso- och sjukvårdens samt samhällets framtida behov. Så långt det är möjligt bör rekrytering till forskarutbildning underlättas. Sjunkande antal forskarstuderande påverkar i förlängningen även möjligheterna för seniora forskare att meritera sig för docentur och befordran till professorer.
Lärarna blir färre och arbetet mer splittrat vilket sliter och skapar stress. Principen rätt använd kompetens bör gälla så att lärarna får fokusera på kärnverksamheterna medan det oumbärliga, administrativa stödet blir ännu mera effektivt och specialiserat.
1. Stallet utanför Umeå, där jag har min fantastiska häst inhyrd2. Folkets Bio
3. Olles spår vid Klockarebäcken
Redaktör: Lena Åminne