NYHET Fortfarande efter fyra år har personer som drabbats av blodpropp i ett kärl i lungan ökad risk att dö i förtid. Varannan har dessutom problem med andfåddhet två år efter proppen. I gengäld är det få som drabbas av en fruktad kronisk följdsjukdom i lungan. Det visar en ny avhandling vid Umeå universitet som understryker vikten av uppföljning inom vården efter diagnos om propp i lungan.
Therese Andersson, doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, avdelningen för medicin.
BildHans Karlsson– Risken för komplikationer och död efter propp i lungan kvarstår längre än vad som tidigare var känt. Därför bör man inte vara för snabb med att blåsa faran över, utan se till att följa upp patienterna och vara vaksam på besvär under lång tid. Här finns stora brister idag, säger Therese Andersson, doktorand vid Umeå universitet.
vaksam på besvär under lång tid
Akut lungemboli, blodpropp i en lunga, är världens tredje vanligaste kardiovaskulära åkomman, det vill säga problem i kärl och hjärta. Diagnosen lungemboli kan dock ibland vara svår att ställa på grund av att symtomen är relativt ospecifika.
Det är välkänt att det är hög dödlighet i det akuta skedet av lungemboli, men tidigare forskning har inte haft samma fokus på de långsiktiga konsekvenserna. I sin avhandling visar Therese Andersson att en ökad dödlighet kvarstår upp till fyra år efter diagnos. Denna överdödlighet kvarstår även om man utesluter patienter med malignitet, det vill säga någon form av elakartad cancer.
Avhandlingen visar också att dyspné, det vill säga andnöd eller andfåddhet, är vanligt efter lungemboli. Både dyspné som utlöstes av ansträngning och andnöd i vila var avsevärt högre för personer som haft lungemboli jämfört med kontrollgrupp. Man kunde också se att lungemboli i sig är kopplat till risken för andfåddhet och andnöd, oberoende av andra riskfaktorer.
I studierna fann Therese Andersson och den forskargrupp hon ingår i att förekomsten av lungemboli i Sverige är i linje med tidigare forskning och att diagnosen är förknippad med flera andra sjukdomar, framför allt med hjärtkärlsjukdom. Dödligheten var mer än fördubblad, 49 procent jämfört med 22 procent, i gruppen med lungemboli jämfört med en matchad kontrollgrupp. Något som däremot var oväntat var att denna överdödlighet kvarstod efter att patienter med känd malignitet plockats bort. I gengäld kunde man se att det var få, bara cirka en halv procent, som drabbades av den fruktade följdsjukdomen tromboembolisk pulmonell hypertoni, CTEPH, som innebär högt blodtryck i lungkretsloppet till följd av kronisk lungembolisering.
Vid genomgång av patientmaterialet kunde man se att nästan fyra av fem diagnoser för lungemboli kunde verifieras med bildmaterial eller obduktion, medan drygt var tionde fick sin diagnos på kliniska grunder. Det talar för att det svenska slutenvårdsregistret överlag är av god kvalitet och kan användas för registerbaserad forskning om lungemboli.
– Något som stack ut i materialet var den anmärkningsvärt låga förekomsten av uppföljande besök. Det är en förutsättning för att kunna fånga upp patienter som är i behov av ytterligare utredning, så där finns en tydlig förbättringspotential för vården, säger Therese Andersson.
Avhandlingen är baserad på en prospektiv registerbaserad kohortstudie av en totalt svensk årskohort med nästan 6000 lungembolipatienter. Manuell verifiering av lungembolidiagnosen i slutenvårdsregister utfördes genom journalgranskning av cirka tio procent av den totala kohorten. Förekomsten av dyspné efter lungemboli utfördes som en fall-kontroll-studie.
Therese Andersson är uppvuxen i Örnsköldsvik. Hon arbetar som specialist på kardiologen vid Norrlands universitetssjukhus, med fokus på avancerad hjärtsvikt.
Therese Andersson, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, försvarar fredag 20 maj kl. 9.00 sin avhandling Akut Lungemboli – inte bara ett akut tillstånd trots allt. Opponent Bent Zöller, Lunds universitet/Malmö universitetssjukhus. Huvudhandledare Stefan Söderberg.
