NYHET Den senaste tidens globala finanskris har visat att det behövs bättre kontroll av bankernas risktagande. Kaj Nyström arbetar med att ta fram matematiska verktyg som bland annat banker kan använda för att fatta underbyggda strategiska affärsbeslut.
Efter ett antal år i bankvärlden har Kaj Nyström återvänt till forskningen och Umeå universitet. Han bedriver bland annat forskning inom risk management där han utvecklar matematiska modeller för att bestämma storleken på de olika riskslag som en bank exponerar sig för.
– En bank använder modellerna för att beräkna storleken på den kapitalbuffert de behöver för att möta händelser och förluster som inte är förväntade. För banken handlar risk management om att genom ett kontrollerat risktagande kunna tjäna pengar och fullfölja sina förpliktelser på ett uthålligt och stabilt sätt. Detta är viktigt för stabiliteten och investeringsklimatet i samhället i stort, säger Kaj Nyström.
Kaj Nyström utvecklar modeller för olika typer av risker. Det kan till exempel handla om risker med aktier och räntor som rasar eller stiger, stora systemhaverier, bankrån och bankomatsprängningar. Syftet med modellerna är bland annat att beräkna sannolikheten för att en kund inte kommer att kunna leva upp till sina förpliktelser mot banken, hur mycket banken då kommer att förlora och hur banken ska prissätta kunden på ett sätt som speglar risken i engagemanget. En starkt bidragande faktor till finanskrisen har varit svagheter i modellerna för denna typ av risk.
– Det kommer nog att visa sig att orsakerna till finanskrisen är flera men ett centralt problem har varit att banker och bostadsinstitut, i synnerhet i USA, gett alltför billiga lån till kunder som, när räntorna började stiga från sina låga nivåer, inte haft möjlighet att betala sina skulder. Det senare kan inte fullt ut ha funnits med i de riskmodeller och kalkyler som gjorts, säger Kaj Nyström.
Det globala genomslaget på finanskrisen beror bland annat på att risken i bostadslånen paketerats om och sålts vidare till investerare över hela världen i form av så kallade strukturerade produkter. På så sätt kan investerare köpa in sig i till exempel den amerikanska bostadsmarknaden utan att själv äga låneportföljen. Fördelen för bankerna är att de säljer vidare en del av den risk som finns i deras låneportföljer. Mellan banken och investeraren finns också en tredje part – ratinginstituten. Dessa institut strukturerar inte bara transaktionerna utan sätter också ett kreditbetyg på dem, som ska spegla den totala risken. – Ett problem är att ratinginstituten har gett flera transaktioner alltför högt kreditbetyg. Många investerare har trott sig köpa instrument och obligationer med låg risk, men dessa har nu visat sig vara skräp. Ett stort problem, som definitivt bidragit till finanskrisen, är transaktionernas komplexitet och att ratinginstitutens modeller inte är publika.
– Det är viktigt att de modeller som används i dessa sammanhang är transparenta och att de involverade investerarna och bankerna är medvetna om och förstår vilka risker de tar i samband med dessa strukturerade produkter. Det här är ett område som behöver utvecklas och förbättras, menar Kaj Nyström.
Redaktör: Karin Wikman