Rekonstruktion av långhus ger arkeologer ny kunskap
NYHET
Under tusentals år, innan den knuttimrade stugans tid, bodde nordborna i långhus. Att rekonstruera ett sådant ger viktig kunskap om hur byggnaden har sett ut och varit använd. Det menar Lena Edblom i den avhandling hon försvarar i Umeå den 14 maj.
Med en huslämning från äldre järnålder, ca 500 e Kr, som förebild har man byggt upp ett långhus i Gene fornby utanför Örnsköldsvik i norra Ångermanland. Som museets chef under 90-talet var Lena Edblom bland annat ansvarig för rekonstruktionsarbetet.
I den doktorsavhandling i arkeologi som hon nu lägger fram vid Umeå universitet visar Edblom på fördelar och nackdelar med arkeologisk rekonstruktion och beskriver samspelet mellan praktiskt byggnadsarbete och teoretiska tolkningar.
Det återuppbyggda järnåldershuset i Gene kastar ljus över byggnadstypens utformning och innebörd även i ett större sammanhang. Vardagssysslorna på järnåldersgården, eldens betydelse och hedersplatsens placering blir spännande pusselbitar för att förstå långhusets funktion och ideologiska betydelse under järnåldern. Med bidrag från isländska sagor kan rummen också ges namn som bur, skåle och fjös och genom experiment med uppvärmning vet man nu också hur järnåldersmänniskorna löste problem med en rökig bostadsmiljö. Etablerad forskning har tidigare föreslagit rökutsläpp genom den öppning som blir följden av en sluttande eller valmad gavel. Dialogen mellan den arkeologiska huslämningen och experimenten ledde dock till helt andra tolkningar av denna gaveltyp.
Arkeologiskt rekonstruktionsarbete ger erfarenheter om konstruktion, funktion samt material- och tidsåtgång. Men det resulterar också i nya generella frågor och en ökad förståelse av byggnadstypen. Som karaktäristiska element för långhuset, över tid och rum, föreslås i avhandlingen den långsträckta formen, de takbärande stolparna och mitthärden, men också byggnadens relation till kult och ideologi.
För att förstå varför långhuset försvinner efter nära 5000 års dominans i södra och mellersta Skandinavien gör Edblom jämförelser med isländska sagor och isländskt byggnadsskick. När övergången till ett nytt byggnadsskick med knuttimring eller skiftesverk sker under vikingatidens slutskede diskuteras därför den politiska och kyrkliga makten som styrande till dessa genomgripande förändringar. Detta är en av de första studierna av ett fullskaligt praktiskt husbyggnadsarbete i arkeologiskt forskningssyfte.
Lena Edblom är en av de få kvinnliga forskarna inom detta forskningsfält. Född och uppvuxen i Husum, norr om Örnsköldsvik, var hon under 1980-talet verksam vid Örnsköldsviks Museum som ansvarig för kulturmiljövården inom Örnsköldsviks kommun. 1991 bildades Stiftelsen Gene fornby, där hon som museichef var ansvarig för rekonstruktionsarbete och övrig verksamhet fram till 1999.
Fredagen den 14 maj försvarar Lena Edblom, Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Långhus i Gene, teori och praktik i rekonstruktion. Disputationen äger rum kl 10.15 i Stora hörsalen, KBC-huset, Umeå universitet. Opponent är professor Ulf Näsman, Högskolan i Kalmar.
Lena Edblom kan nås påTel: 0660-25 30 70Mobil: 070-6 52 52 66 E-post: lena.edblom@arke.umu.se
