Skamligt och patetiskt eller hälsosamt och naturligt? Ny forskning från Umeå universitet undersöker bilder av åldrande och sexualitet
NYHET
Åsa Andersson och Maria Jönsson skriver i varsin artikel senaste numret av Tidskrift för Genusvetenskap, TGV, om sina forskningsprojekt som behandlar olika aspekter av åldrande, sexualitet och genus.
Åsa Andersson är idéhistoriker och en del av det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet ALC, Ageing and Living Conditions. Både hon och Maria Jönsson är också knutna till forskningsprogrammet Challenging Gender, och dess temagrupp Challenging Emotions.
I sin artikel Från fula gubbar och liderliga gummor till vitala casanovor och glada änkor skriver Åsa Andersson om en motsägelsefull och kluven bild av äldres sexualitet som växer fram och förändras under 1900-talet.
Ändrade attityder på 1960-talet
I början av 1900-talet uppfattades ofta äldre personer som asexuella. När de barnalstrande åren var förbi ansågs sexualiteten vara ointressant. Å andra sidan fanns bilden av att äldre visserligen hade en sexualitet, men att den var löjeväckande, patetisk eller till och med farlig. Exempelvis förknippades äldre män med ”fula gubbar” som tänktes ge sig på barn på grund av en successivt sjunkande förmåga. Denna föreställning uttrycktes bland annat inom sexualforskningen kring sekelskiftet 1900.
I mitten av 1900-talet började bilden av äldres sexualitet förändras. Böcker och reportage skrevs, bland annat av Ivar Lo-Johansson, om äldrevårdens negativa inställning till äldres sexualitet. På 1960-talet blev attityden mot äldres sexualitet mer positiv. Sexualitetsforskare skrev att det, trots att det fanns problem med sex på äldre dar, var hälsosamt med ett aktivt sexliv genom hela livet. Andersson uppmärksammar i sin artikel att den ”normala” – positiva och hälsosamma – sexualiteten som sexologerna framställer är starkt präglad av strikta rättesnören för hur ett heterosexuellt samliv ska vara. Ytterligare en aspekt som formar bilden av det ideala sexuallivet är den ungdomsnorm som genomsyrade 1960-talets debatter och kulturyttringar. I artikeln diskuteras också hur förståelsen av manlighet och kvinnlighet förändras när den kopplas samman med ålderdom och sexualitet.
Könlös efter klimakteriet?
I sin artikel Tantförvandlingen skriver litteraturvetaren Maria Jönsson, Umeå centrum för genusstudier, om sin pågående forskning kring Kerstin Thorvalls författarskap. I sitt projekt vill Jönsson visa på kopplingen mellan ålder och genus/sexualitet som återfinns i flera av Thorvalls böcker. I den aktuella artikeln utgår Jönsson från Thorvalls reseromaner som kritiserats för sina koloniala skildringar av en äldre vit kvinna som reser till Afrika för att utforska sin sexualitet.
Jönsson skriver att, trots att kritiken är befogad, så finns det andra sätt att läsa dessa reseberättelser. De aktuella böckerna beskriver sorgen över att som kvinna i klimakteriet känna att man förlorar sin kropp, sin sexualitet. Kvinnan i romanerna vågar leva ut sin sexualitet först i medelåldern och upptäcker sin kropp först då. När hon sedan kommer i klimakteriet förvandlas hon i andras ögon till en könlös varelse som förväntas intressera sig för barnbarn och bullbak. Kvinnan i Thorvalls böcker, som inte vill inordna sig i sin nya roll som ”tant” känner sig tvingad att åka från Sverige till en plats (i det här fallet Senegal) där hon fortfarande är en person som blir sedd och får fysisk uppskattning, någon som fortfarande är någon att räkna med. I Maria Jönssons tolkning kan man i Thorvalls böcker läsa om en kvinna som inte förmår inordna sig i det förväntade heterosexuella livsmönstret, och som till följd av detta drabbas av skam och ensamhet.
