Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 18 januari 2021)

printicon
Publicerad: 04 sep, 2015

Skogen och det sköna

NYHET Skogen har alltid varit en central del av den norrländska identiteten. Men hur förvaltar vi skogen på bästa sätt? Och hur ska balansen mellan ekonomi, estetik och miljö se ut? Svaren har skiftat under historiens gång. Tänk lät skogsforskaren Anna Sténs göra en betraktelse över synen på skogen, från Carl von Linné till dagens bioekonomi.

Carl von Linné i lappdräkt. 
Kopia från 1853 efter samtida originalmålning. Wikipedia.

När Carl von Linné var ute på sin lappländska resa under det tidiga 1730-talet slogs han av skogarnas myckenhet och överflöd. Det var ett par decennier innan de kolslukande järnbruken etablerades vid Västerbottenskusten och tjärbränning blev en stor exportvara och innan skogsbolagens ”miljondrivningar” av sågtimmer ägde rum i Västerbottens inland.

Att skogarna inte brukades under denna förindustriella period och därför slösades bort hade emellertid Linné fel i.
Redan vid denna tid användes Västerbottens skogar till många olika ändamål. Länet var förvisso sparsamt befolkat men såväl renskötande samer och bofasta använde träden och skogsmarken till exempelvis bete, byggnadsvirke, brännved, barktäkter och myrslåtter. Närmare kusten användes timmer till byggande av båtar och skepp. Mer virkeskrävande aktiviteter som påverkade skogarna på olika sätt var kolning, salpeter- och pottasketillverkning samt tjärbränning.

Stora skogarna af tall står öde och fåfäng, ty ingen behöfver timbret, faller omkull och rotnar bort.

I mitten av 1700-talet anlades järnbruken i Olofsfors och Robertsfors. Järnhanteringen krävde stora mängder träkol och den mesta arbetskraften behövdes därför just i skogen för att fälla träd, resa kolmilor, vakta kolmilorna och frakta träkolet till bruken.

Den skogsrelaterade verksamhet vi bäst känner till idag är förstås skogsbruket och virkes- och massaindustrin. I mitten av 1800-talet växte produktionen av sågat virke till en storindustri in norra Sverige. Ångdrivna sågar etablerades i rad längs med kusterna för utskeppning av sågat timmer, till att börja med framför allt till Storbritannien.

I historieskrivningen upprepas berättelser om hur stat, bönder och skogsbolag i Norr- och Västerbotten nu gjorde allt för att tjäna pengar på skogen. Staten ändrade om och definierade ägandet av statlig respektive privat skogsmark genom den så kallade avvittringen och gjorde därmed klart vad som var statlig mark och inte. Bönder anklagades under tiden för att avverka träd i kronoskogarna för vidare försäljning till skogsbolagen, en företeelse som redan vid sekelskiftet 1900 blivit nationellt känd som ”baggböleri”. Begreppet har sin grund i att James Dickson — under lång tid ägare till det stora bolaget Baggböle sågverk utanför Umeå — flera gånger hamnade inför rätta för att ha köpt olovligt avverkat virke av bönder. Skogsbolagen blev även ökända för att köpa upp bönders skog till underpriser i syfte att komma åt billigt timmer. Även denna företeelse kom under senare tid att betecknas som baggböleri.

Illustration: Älg i skog
Illustration: Veronica Ballart Lilja, Formnation.

För att försöka hindra den totala exploateringen av skogarna, framför allt i Västerbottens kustland, införde staten under sent 1800-tal en dimensionslag som skulle skydda avverkning av träd under en viss dimension. Denna kom att finnas kvar fram till 1948, då den nationella skogslagstiftningen även kom att gälla för Norr- och Västerbottens skogar. Norrlandsfrågan och förbudsstiftningen blev också ett sätt för staten att försöka få ordning på skogsresursen och skogsbruket i norra Sverige.

Men allt skogen har att erbjuda är inte produktion av varor som kan säljas för pengar. Skogen och träden uppskattas även för sina andra värden. Så tänkte ju även Linné på sin tid. Intresset för att bevara och förädla skogens och skogsträdens skönhet har funnits sedan antiken och redan under 1700-talet skrevs läroböcker i ämnet. Estetik betyder ”vetenskapen om det sköna”. Skogsestetik definierades i början av 1900-talet som ”läran om den vårdade skogens skönhet”.

Under 1800-talet, med industrisamhällets framväxt och nationalromantikens tillbakablickande idéströmning, ökade intresset för det vilda, storslagna och orörda landskapet. Tidens filosofer, konstnärer, författare och vetenskapsmän fascinerades av den av människohand opåverkade och, i deras tankevärld, typiskt ”svenska” naturen. Deras engagemang inom politiken och i ideella föreningar som Svenska Turistföreningen och Naturskyddsföreningen ledde så småningom fram till instiftandet av Sveriges, tillika Europas, första nio nationalparker på statlig mark i 1900-talets början. Majoriteten av dessa utgjordes av storslagna fjällmiljöer i Norrbottens län, men några mindre jordbruks- och skogsområden avsattes också.

Intresset för enstaka, ”märkvärdiga” objekt i naturen var också stort i 1900-talets början. I skogsvetenskapens skrifter uppmärksammades ovanliga ormgranar, jätteekar och felväxta tallar. Samma år som nationalparkerna bildades antogs därför också lagen om naturminnen, för skyddande av dessa enstaka, märkvärdiga naturfenomen.

Intresset för det vilda, ursprungliga och sublima har ofta bestämt vilka landskap som ska sparas under modern tid. För skogens del har därför urskogen varit ett ideal. 

Intresset för det ”vilda”, ”ursprungliga” och ”sublima” har ofta bestämt vilka landskap som ska sparas under modern tid. För skogens del har därför urskogen varit ett ideal. Det har emellertid också funnits andra skönhetsideal bland skogsvetare, liksom hos filosofer, författare och konstnärer. De har beundrat det harmoniska, välordnade och ”civiliserade”, sköna kulturlandskapet, liksom det kontrastrika ”pittoreska” landskapet. Ofta har detta av människohand nyttiggjorda landskap uppskattats mer än det vilda, åtminstone i litteraturen och konsten.

I slutet av 1800-talet publicerade den tyske jägmästaren och politikern Heinrich von Salisch en handbok i skogsskötsel med titeln Forstästhetik (1885). Hans syn på skogens estetiska värden präglades av idéerna om det kultiverade och nyttiga landskapet. Att skogen skulle användas för virkesproduktion men ändå skötas för att vara vacker och trivsam att vistas i var en bärande tanke hos honom. Det var också den definitionen termen skogsestetik fick i Sverige. Skogsestetik handlade alltså om den ”vårdade skogens skönhet” och inte den vilda och otämjda.

Det var emellertid först i slutet av 1960- och början av 1970-talet som intresset för skogens estetiska och sociala värden fullkomligt exploderade. Bakom låg ett missnöje över den landskapsomvandling som tagit fart efter 1950, över det moderna skogsbrukets metoder och jordbrukens nedläggning. Samtidigt ökade efterfrågan på skogsområden som var lämpliga för rekreation.

Politikerna svarade med att tillsätta utredningar om skogsbrukets påverkan på landskap och miljö och inom skogsvetenskapen började det produceras undersökningar om människors preferenser och rekreationsvanor i förhållande till skogslandskapet.

Den här sortens undersökningar görs fortfarande och många av utgångspunkterna och de svar man kommer fram till har liknat varandra genom åren. Några vanliga, återkommande preferenser i de nordiska länderna är att skogar med blandade trädslag föredras framför monokulturer med gran. Välgallrade skogar med storvuxna tallar får emellertid alltid höga poäng. Tät och mörk skog med mycket undervegetation förefaller inte så populära eftersom de är svåra att röra sig och orientera sig i.

Idag har en del större skogsbolag insett att skogsestetik ger bra PR. Istället för att se på sociala och estetiska värden som en ekonomisk belastning så framhålls de som en möjlig direkt ekonomisk tillgång.

Skogens estetiska värden har ofta kopplats samman med rekreationsskogar och människans behov av avkopplande upplevelser. Tidigt slogs det därför fast att det framför allt var den tätortsnära skogen man skulle fokusera på. Det var där skogsägarna skulle modifiera sitt skogsbruk för att tillmötesgå besökare. Det menade exempelvis Heinrich von Salisch i sin bok om skogsestetik från sent 1800-tal.

Feodor Aminoff, byråchef vid Domänstyrelsen, förklarade vidare 1927 att, ”Skogar nära städer och större samhällen tarva en särskild behandling. Man måste förstå, att sådana skogar äro till ej blott för att skänka sin ägare direkt ekonomisk vinning, utan även för att bereda vila och vederkvickelse för öga och sinne hos människorna.” Dessa argument håller även idag när olika intressen konkurrerar om stadsnära skogar.

Flera konflikter har också blivit synliga i de undersökningar som gjorts, till exempel vem som ska ta ansvar för skogens estetiska värden. Under 1960- och 70-talet var skogsägarnas budskap tydligt: att det var ”det allmännas”, det vill säga statens och kommunernas, ansvar att skapa skogar som människor ville vistas i. Markägarna skulle ersättas för det intrång de drabbades av. Marker nära tätorter kunde med fördel tas över av kommunerna och göras om till natur- eller fritidsreservat. Även om en markägare ville satsa på ”fritidssocial verksamhet” av fri vilja, så skulle denne få ersättning från det allmänna.

Att skogsägarna kunde tjäna ekonomiskt på att ta estetiska och sociala hänsyn var det sällan någon som hävdade. I något fall framhölls möjligheten till en indirekt ekonomisk vinst: genom att man via vissa mer eller mindre kostsamma åtgärder fick en mer välvillig omgivning, och ett fint område att visa upp för omvärlden. Det vill säga skogsestetik som pr.

Idag har en del större skogsbolag insett att skogsestetik ger bra pr. Men vi ser också en viss förskjutning här. Istället för att se på sociala och estetiska värden som en ekonomisk belastning så framhålls de som en möjlig direkt ekonomisk tillgång. Med besöksnäringens tillväxt finns det incitament för att tjäna mer pengar på ett modifierat skogsbruk, kanske framför allt för de mindre skogsägarna och företagarna.

I det i viss mån återupptäckta intresset för skogens sociala och estetiska värden har slutligen en annan liten justering skett. Fokus ligger inte längre enbart på de tätortsnära skogarna. Nu uppmärksammas även vikten av att främja dessa värden på landsbygden — där landsbygdsbefolkningen framhålls både som producenter och konsumenter av skogens upplevelsevärden.

Forskarna är tämligen överens om att trycket på skogen kommer att öka i framtiden, om världspolitik, ekonomi och miljöproblem ska ta en positiv riktning.

Det tidiga 1900-talets naturskyddsidé som låg bakom instiftandet av nationalparkerna och naturminnen innehöll tre huvudingredienser: det vetenskapliga intresset för natur och kultur, viljan till äventyr och rekreation, samt önskan att bevara naturens skönhet. Under hela 1900-talet har begrepp som naturskydd, naturvård, landskapsvård och miljöhänsyn fungerat som paraplybegrepp för alla dessa tre aspekter — både i debatter och lagstiftning. Ibland har man skilt på social naturvård och ekologisk naturvård, ibland på naturmiljövård och kulturmiljövård, men i skogliga sammanhang har man ofta låtit begreppet naturvård eller miljöhänsyn inbegripa alla intressen utanför virkesproduktionen.

Naturvård används som paraplybegrepp även idag. I skogsvårdslagstiftningens miljömål står det att: ”Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall värnas.” (Prop. 1992/93:226)

Enligt Skogsstyrelsens nuvarande föreskrifter ska buskar, enstaka träd, trädsamlingar och döda träd lämnas kvar vid avverkning, bland annat med hänsyn till ”landskapsbilden”, men också för den biologiska mångfaldens skull.

Lagstiftningen och dess kringbestämmelser framstår idag ändå som ganska luddiga och implicita. Den mest explicita hänsynen berör sedan 1990-talet bevarandet och skapande av biologisk mångfald, vilken påverkar de estetiska värdena indirekt — i negativ eller positiv mening.

Forskarna är tämligen överens om att trycket på skogen kommer att öka i framtiden, om världspolitik, ekonomi och miljöproblem ska ta en positiv riktning. Skogsindustrin intar fortfarande en tätposition i svensk export och Sverige är fortfarande en av världens största exportörer av papper.

Illustration, björn i skog
Illustration: Veronica Ballart Lilja, Formnation.

I diskussionerna om klimatet och en framtida bioekonomi talas det om hur skogen i högre grad måste användas även till energiframställning och en rad andra produkter, för att skapa en ekologiskt hållbar tillväxt. På senare år har även skogens rekreationsvärden, och indirekt, estetiska värden, lyfts fram. Staten har för första gången på länge lagt fram mål för frilufts-politiken. Forskningen och hälsovården talar också om skogens vikt för människors förmåga att kunna återhämta sig och må bra. Det stora forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring visade också att en stor andel av befolkningen uppger att de ofta vistas ute i skogen. Deras undersökningar trotsar alltså farhågor om att den till stora delar urbaniserade befolkningen helst håller sig inne och kollar på tv-serier.

Det finns också ett ökande intresse, framför allt inom forskningen, för den traditionella kunskap om skogen som den samiska kulturen för vidare. När jag var i British Columbia i Kanada häromåret så förundrades jag över att man där, liksom i USA, inom skogsforskningen och i skogsutbildningen så ofta lyfte fram urfolkens natursyn och rättigheter. Det var en delvis spirituell natursyn som mötte en där, samtidigt som det fanns många exempel på pågående och framtida exploatering av landskapet i stor skala. Jag önskar ibland att vi tillät oss vara lite mer självklart skogsspirituella även här.

Bild på Anna Sténs
Anna Sténs.
Foto: Mattias Pettersson.

Jag tror att vi skalade bort mycket av det under vår strävan att i största möjliga utsträckning ta ekonomiskt rationella och vetenskapligt grundade beslut under senare halvan av 1900-talet. Det fanns mindre och mindre utrymme för att ställa krav baserade på mjuka och omätbara värden. Idag vetenskapliggörs emellertid även omätbara värden på nya sätt, exempelvis i begreppet ekosystemtjänster, som även inkluderar immateriella kulturella värden. Kanske får skogens estetiska värden därför en skjuts igen, för att det uppfinns nya vägar och nya grunder för att argumentera för dem.

Text: Anna Sténs

* Delar av texten har tidigare publicerats i läroboken Grön entreprenör: Skogens sociala värden – Forskningen visar vägen, Susanna Lundqvist och Lena Johnson (red.), Alnarp: Sveriges lantbruksuniversitet, 2014, 72–77.

Skogsforskningens betydelse för Umeå

1966 presenterades en statlig utredning där man föreslog en etablering av ett ”Norrländskt centrum för skoglig forskning” i Umeå. De norrländska skogarna ansågs ha blivit för glesa och improduktiva för att vara till nytta för skogsindustrin. Därför förespråkades mer skogsforskning.

1971 inrättades en ettårig grundutbildning i skoglig produktionslära som kunde kombineras med andra kurser inom biologi, ekonomi och teknik. Detta blev en plantskola för framtida skogsforskare som senare hamnade på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

Under 1970-talet flyttade delar av gamla Skogshögskolan successivt upp från Stockholm till Umeå. Här blev den en skogsfakultet i det nybildade SLU. Den fysiska närheten mellan Umeå universitet och SLU har satt sin prägel på verksamheterna genom åren. Samarbetet har stärkt Umeå som internationell forskningsmiljö.

Ett av de senaste decenniernas större samarbeten är Umeå Plant Science Center (UPSC) som bildades 1999–2000 på initiativ av institutionerna för fysiologisk botanik vid Umeå universitet och för genetik och växtfysiologi vid SLU i Umeå. Samt Centrum för miljö och naturresursekonomi (CERE), som bildades 2009 av nationalekonomer från de båda universiteten.

Umeå universitet och SLU medverkar även i Future Forests (2009–2016), sannolikt det bredaste skogsforskningsprogrammet någonsin, med forskare inom naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora.

Redaktör: Michael Nordvall