NYHET
Förkortningar är praktiska – särskilt för den som skriver. För läsaren är de inte alltid så genomskinliga. Och ibland förstår man inte genast att "from" är en förkortning av "från och med".
I svenskan skiljer vi på avbrytningar och sammandragningar. Den första gruppen består av de förkortningar där slutet av ord utelämnas och ersätts med en punkt eller ett mellanrum (t.o.m., bl a och jan.). Väljer man det senare måste man göra ett så kallat hårt mellanslag (för att hålla samman det som står på respektive sida av mellanslaget). I en sammandragning å andra sidan finns den sista bokstaven kvar och ingen punkt sätts ut (dr, kr, jfr). Hjälp gärna läsaren genom att skriva ut dessa förkortningar i löpande text.
Ett särskilt problem utgör alla akronymer, eller initialförkortningar, vi använder. De flesta på universitetet känner väl till UmU, USE och UB, men hur är det med VAL, vfu, UPSC och andra som vi ibland svänger oss med? Och hur kända är dessa för personer utanför universitetet? En god regel är att alltid introducera en förkortning genom att skriva ut helheten och ge förkortningen inom parentes, till exempel verksamhetsförlagd del av utbildningen (vfu), i början av varje text.
Akronymer som är namn och som uttalas bokstav för bokstav skrivs med stora bokstäver, de som uttalas som ord har bara stor begynnelsebokstav. Vi skriver därför KBC-huset men Mit-huset och vidare Cesam och Humlab.
Akronymer som inte är namn skrivs däremot genomgående med liten bokstav om det inte finns risk för missförstånd, till exempel aids, tv, adhd och sms.
Kom ihåg att ”Lite mer mm(m) i livet” bara bör erbjudas i chokladreklamen.
