Tidig bedömning viktig vid svår traumatisk hjärnskada
NYHET
Mer än hälften av de som drabbas av svår traumatisk hjärnskada förbättras så pass mycket att de klarar sig på egen hand i hemmet. Men en tidig bedömning kan vara avgörande för hur väl rehabiliteringen fungerar, och att få vänta på insatser och träning försämrar prognosen på längre sikt. Det visar Maud Stenberg i sin avhandling vid Umeå universitet.
Maud Stenberg, som är överläkare och doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, har forskat om kliniskt förlopp och prognostiska faktorer vid svår traumatisk hjärnskada hos personer i arbetsför ålder. Varje år drabbas ungefär 5-12 personer/100 000 i Sverige av vad som bedöms vara en svår traumatisk hjärnskada.
– Mina studier visar att vårdkedjan för patienter som drabbats av svåra hjärnskador kan förbättras, säger Maud Stenberg. – Resultaten kan bidra till ökad kunskap i det kliniska arbetet och förhoppningsvis också leda till en likvärdig vård i både glesbygd och tätbefolkade områden. Min förhoppning är att resultaten även kan ge stöd för förbättrad information till patienter, närstående, ansvariga vårdgivare och ett bättre nyttjande av vårdresurser.
Resultaten baseras på data från multicenterstudien PROBRAIN och uppföljningar av dessa personer genomfördes vid tre tidpunkter: tre veckor, tre månader och ett år. Totalt är det 114 patienter över en tvåårsperiod som ingår i Maud Stenbergs avhandling. 37 av dessa är från norra Sverige.
– Andelen patienter som klarade sig själva i hemmet vid ett år, var för hela gruppen 55 procent och för norra Sverige 64 procent, säger Maud Stenberg.
Några tidigare studier har visat att väntetid till rehabilitering innebar att det gick sämre för patienterna vid ett år och att det gick bättre för patienter som fick tidig specialiserad rehabilitering och en sammanhängande vårdkedja.
Att få vänta på rehabilitering efter neurointensivvård var i stort sett lika vanligt som att patienterna flyttades över direkt, men det fanns ingen tydlig koppling mellan antalet förflyttningar mellan vårdavdelningar och sjukhus och hur det gick för patienterna vid ett år. Längre tid inom intensivvård innebar en lägre grad av återhämtning vid ett år. Den kognitiva förmågan förbättrades över tid men var relativt stabil mellan tre månader och ett år.
– Trots att en strukturerad vårdkedja inte kunnat identifieras efter neurointensivvård verkar rutinerna för akuta transporter av svårt traumatiskt hjärnskadade patienter till det enda neurotraumacentret i norra Sverige fungera mycket bra, menar Maud Stenberg.
Svår traumatisk hjärnskada innebär resttillstånd av varierande svårighetsgrad. För en del patienter går det väldigt bra, medan andra kan få en svår medvetandestörning. Det är då viktigt att skilja på de olika nivåerna av svår medvetandestörning inför den fortsatta planeringen av rehabilitering. I en av studierna bedömdes, vid tre veckor, 36 patienter vara svårt medvetandesänkta och 11 patienter var sövda. Av dessa var det 31 patienter som förbättrades och var inte längre medvetandesänkta vid ett år. Bäst gick det för gruppen som bedömdes ha en högre grad av medvetande trots svår medvetandestörning och de som varit sövda vid tre veckor.
Maud Stenberg kommer från Umeå. Förutom sina doktorandstudier vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering arbetar Maud som medicinsk ansvarig läkare vid Neurorehab/Sektionen för förvärvade hjärnskador och ryggmärgsskador på Norrlands universitetssjukhus.
Fredagen den 27 maj försvarar Maud Stenberg, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, sin avhandling med titeln: Svår traumatisk hjärnskada - kliniskt förlopp och prognostiska faktorer. (Engelsk titel: Severe traumatic brain injury - clinical course and prognostic factors.) Fakultetsopponent: Professor Jan Lexell, Institutionen för hälsovetenskaper, Rehabiliteringsmedicin, Lunds universitet. Huvudhandledare: Professor Britt-Marie Stålnacke. Disputationen äger rum kl. 13.00 i sal E04, trapphus R, en trappa ner, Norrlands universitetssjukhus.