Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 30 nov, 2009

Umeå universitet stöder ej studentkårerna villkorslöst

NYHET Umeå universitets rektor Göran Sandberg ger i VK en replik på Umeå studentkårs ordförande Nils Larssons debattinlägg i VK angående universitets stöd till studentkårerna efter kårobligatoriets avskaffande.

Umeå studentkårs ordförande Nils Larsson avlossar en rejäl bredsida mot mig personligen och mot övriga universitetsledningen i en artikel (26/11). Han hävdar att universitetet befinner sig på hal is, att vi spelar svälta räv med studentkårerna och att utbildningens kvalitet är hotad. Det är hårda och utmanande ord i ett provokativt tonläge som jag härmed vill bemöta. 
Det så kallade kårobligatoriet försvinner den 1 juli 2010. Kårobligatoriet har under en lång följd av år inneburit en trygg inkomstkälla för alla studentkårer i landet i och med att man haft rätten att taxera ut medlemsavgifter av alla inskrivna studenter vid ett universitet eller en högskola och detta oberoende av vad studenterna fått i gengäld. 


Beslutet att avskaffa kårobligatoriet innebär att föreningsfrihet nu råder för alla Sveriges studenter och att studentkårerna helt plötsligt måste legitimera sin verksamhet på ett helt annat sätt än hittills både inför studenterna och inför sina egna lärosäten. En ovan situation, och uppenbarligen också obekväm för ordföranden vid Umeå studentkår.



Att göra jämförelser med andra universitet på det sätt som Nils Larsson gör är högst vanskligt. Exempelvis bedriver studentkårerna vid Lunds och Stockholms universitet nations- respektive fakultetsföreningsverksamhet som inte har någon motsvarighet i Umeå. De jämförelser vi själva gjort visar tvärtom att de allra flesta universitet kommer att lägga sig på ungefär samma ekonomiska nivå som Umeå universitet. 


Det beslut jag avser att förelägga universitetsstyrelsen 17 december innebär dessutom en kraftig ökning av det universitetscentrala stödet från 350 000 kronor till 1,9 miljoner kronor per år. Dessutom ökas miniminivån för fakulteternas stöd, och vid sidan av det direkta ekonomiska stödet ger vi också ett indirekt stöd via bland annat subventioner av lokalkostnader. 
Varifrån tar vi då de pengar som vi ska använda för att för att stödja studentkårerna? Jo, den enda källa som står till buds är vår studentpeng, den resurs som ska finansiera våra lärares undervisningstid liksom de lokaler och den övriga utrustning som utbildningen kräver, men också sådana direkt studentrelaterade verksamheter som studievägledning, språkverkstad och studenthälsovård. 


Humanister och samhällsvetare, de studentkategorier som Umeå studentkår företräder, har dessutom den i särklass lägsta studentpengen. Där räcker den statliga ersättningen som regel till sex till åtta timmars undervisning per vecka, och det är därför mitt ansvar som rektor att noga hushålla med sådana resurser - för studenternas skull.



En principiellt synnerligen viktig fråga i sammanhanget handlar om studentkårernas roll och oberoende. Från universitetets sida vill vi ha studentkårer som har en tydlig legitimitet och en egen stabil medlemsbas. Kårer som mer eller mindre är bidragsdopade riskerar att bli "husses lydiga hund" som snällt viftar på svansen i stället för att våga driva egna frågor. 
Det är smått anmärkningsvärt att Umeå studentkår i deras egen verksamhetsplan för innevarande läsår ägnar två punkter åt frågan om att förmå universitetet att öka sina bidrag, men bara en åt att rekrytera egna medlemmar. 
Det förefaller nästan som att man tvivlar på sin egen legitimitet och förmåga. Just Umeå studentkår har dessutom en partipolitisk överbyggnad med en tillhörande administration som inte ger universitetet något mervärde. Det är högst tveksamt om våra studenters undervisningspengar ska bidra till att upprätthålla denna. 



Nils Larsson drämmer avslutningsvis i artikeln till med att den rektorskandidat som tydligast vill satsa på studentinflytandet (underförstått: ge ekonomiska bidrag till kårerna) "kommer att få studenternas stöd i rektorsvalet". Detta är en uppseendeväckande utsaga!


Jag tror att alla, utom möjligtvis Larsson, vill att Umeå universitet ska få den bästa tänkbara rektorn, inte den som försöker köpa sig uppskattning. Det är också märkligt att Larsson ger sken av att tala för alla studenter när han de facto företräder en av tre studentkårer vid Umeå universitet (noterbart i sammanhanget är också att de två andra studentkårerna inte undertecknat artikeln). Genom Larssons utspel riskerar dessutom studenternas position i den hörandeförsamling som medverkar i rekryteringen av en ny rektor att kraftigt undergrävas.



Avslutningsvis: Umeå universitet tar, och kommer att fortsätta ta, ett stort ansvar för studenterna och för utbildningarnas kvalitet. 
Vi vill värna ett starkt studentinflytande (som emellertid inte alla gånger är detsamma som ett starkt studentkårsinflytande). Vi kommer att ge våra studentkårer ett ekonomiskt stöd som ligger fullt i paritet med vad andra lärosäten kommer att ge, men vi måste först som sist slå vakt om att undervisningspengarna framför allt kommer undervisningen och studenterna till del. 


Göran Sandberg
, rektor

Läs Umeå studentkårs debattinlägg i VK

Läs replik från en student i VK