NYHET Den 2 november släpps en ny bok. Det är litteratur-, film- och språkforskare från Sverige, Storbritannien, Kanada och USA som samlats under rubriken: "Rape in Stieg Larssons 'Millennium' Trilogy and Beyond: Contemporary Scandinavian and Anglophone Crime Fiction."
Fr v Berit Åström och Katarina Gregersdotter Foto: Per Melander
Ända sedan Edgar Allan Poes banbrytande Morden på Rue Morgue från 18411 har deckarlitteraturen speglat det omgivande samhället och dess sociala förändringar. På samma sätt har brottens natur, mördarnas motiv och beskrivningarna av offren och deras lidanden varierat. Pedofili till exempel, var ett okänt fenomen i en deckare från 1930 och 40-talen, medan det blev en stapelvara i brittiska och amerikanska deckare på 1990-talet.
Några som tagit fasta på deckarlitteraturen som ett lackmuspapper i samhällsutvecklingen är Katarina Gregersdotter, Berit Åström och Tanya Horeck. Alla tre redaktörer och författare till flera texter i en ny bok: Rape in Stieg Larsson's 'Millennium' Trilogy and Beyond: Contemporary Scandinavian and Anglophone Crime Fiction. Texterna i boken diskuterar och teoretiserar skildringar av våldtäkter i samtida skandinavisk och engelskspråkig deckarlitteratur.
Katarina Gregersdotter och Berit Åström är båda verksamma språk- och litteraturforskare vid Umeå universitet, medan film- och medieforskaren Tanya Horeck hör hemma vid Anglia Ruskin University, Cambridge. Förutom de tre redaktörerna medverkar ytterligare åtta forskare i boken från Sverige, Storbritannien, Kanada och USA.
– Vi började tänka kring våldtäkter i deckare och vad det gör med oss som läsare? Varför har författaren med våldtäkter i handlingen? Vad fyller det för funktion? Vad säger det oss om gärningsmannen och om offret? berättar Berit Åström och fortsätter:
– Och vi fick det vi hoppades på, en nyanserad analys av fenomenet. Det finns inte bara ett sätt att se på det. Vi är väldigt nöjda med det vi fick, det blev väldigt bra.
Katarina Gregersdotter Foto: Per Melander
Katarina: – Alla författare har själva valt vad de har fokuserat på. En del håller på med klassisk litteraturvetenskap, andra har ett sociologiskt eller politiskt perspektiv, några är filmvetare. Eftersom till exempel Stieg Larssons Män som hatar kvinnor även blev en Hollywood-film och Lisbeth Salander kom att bli mer sexualiserad; och det blev en ny debatt, så tog vi fasta på det och skrev även om detta. Vi jämför de olika filmatiseringarna, vad de gör med tittaren? Blir man en voyeur… eller inte?
Berit: – Ja, för vad händer med dig som tittare när du sitter och håller på Lisbeth Salander när hon våldtar Nils Bjurman? Plötsligt sitter du och kanske tycker att våldet är berättigat?
Berit och Katarina berättar i sammanhanget att Stieg Larssons romankaraktär Lisbeth Salander sticker ut från mängden. Hur våldtäkter finns med som en betydelsefull del i det som formar hennes person och handlingar. Att hon själv och andra kvinnor som utsatts för våldtäkt blir till en drivkraft för utvecklingen av Lisbeth Salanders psykiska och fysiska styrka.
Berit Åström Foto: Per Melander
Berit: – Lisbeth Salander har inget tålamod med den som känner sig som ett offer. Detta är något som påminner om anti-victimism-rörelsen i USA, där tanken är att det är våldtäktsoffrets eget fel om hon ser sig som ett offer. Du får ”ta dig samman” och gå ut göra någonting istället.
Berit Åström har i boken skrivit om norske Jo Nesbøs böcker och den engelska författarinnan Mo Hayder. De båda skiljer sig åt menar Berit, som beskriver Hayder som ”fruktansvärt blodig och äcklig” medan Nesbø är mer återhållsam. Det är något som får en oväntad effekt.
I Hayders texter kan man inte blunda för våldet, något som Berit menar blir till en stark samhällskritik; hur kvinnor faktiskt behandlas i samhället. Hos Nesbø kan man bortse från att det är människor som skärs i bitar och koncentrera sig på spänningen; ”blodet blir därför nästan något positivt”, menar Berit.
Katarina Gregersdotter skriver om Roslund och Hellström och Stieg Larsson. Hos dem finns en tydlig samhällskritik, i en Sjöwall och Wahlöö-anda. Hos Roslund och Hellström, eller hos en Henning Mankell, finns också uttryck för en nostalgi och längtan tillbaka till ett samhälle som inte längre finns. Hos Stieg Larsson finns inte det där, hos honom var det aldrig så där bra förut. Snarare förmedlar han ett hopp för framtiden; det går faktiskt att ändra på saker och ting i samhället.
Berit: – Det vi inte ville ha svar på var förutsägbara frågor som ”… gud vad otäckt det här var”, ”vad hemskt”, ”vad är det för fel på folk som skriver sådant här?” ”Vad är det för fel på folk som läser det?” Vi ville lyfta frågan och komma förbi de rent känslomässiga, spontana reaktionerna, ta ett steg tillbaka. Om nu folk skriver och läser om det här, vad vill författaren uppnå med att formulera sig så här? Vad får läsaren ut av det?
Katarina: – Vi tar ju upp hur deckargenren generellt är konservativ, rasistisk och sexistisk, men att vi med våra exempel visar på dem som faktiskt bryter mot de mönstren.
– Att mycket av det här faktiskt kommer från en skandinavisk kriminallitteraturtradition, detta med att vara förankrad i samhället, att kommentera samhället, som Sjöwall och Wahlöö, som Stieg Larsson, där det inte bara handlar om enskilda brottslingar. De skildrar en kriminalitet som även finns hos en maffia, i regeringar och staten.
Fantasy är störst men sedan kommer deckaren som världens mest populära bokgenre. Deckaren är lika spridd över generationer, åldrar och kön. Katarina menar att deckaren i första hand handlar om underhållning, men att det inte behöver vara något fel med det:
– Det som jag tycker att vår bok bidrar med är att om man bara stannar till lite, kan man se andra saker i en deckare – men det är samtidigt ingen hyllningsskrift till deckaren.
– Jag tror att vår bok kan ha en bredare publik än bara forskare, just för att så många har åsikter om deckare och läser deckare, är vana vid hur genrens stereotyper ser ut. Jag tror att om man läser introduktionen först blir man inte besviken, för den är väldigt bra.
Berit: – Ja, den förklarar vår position, vårt angreppssätt. Man kan se boken som ett komplement om man vill fundera lite vidare på hur deckargenren fungerar. En bra startpunkt som visar på de olika sätt som finns att läsa en deckare.
_____________________________________________________________
1 Vissa menar att den första deckaren egentligen var norsk, Mordet på Maskinbygger Rolfsen av Maurits Hansen, från 1839. Alltså publicerad två år före Edgar Allan Poes bok.
Redaktör: Per Melander