NYHET
Björn Olsen, adjungerad professor i infektionssjukdomar vid Umeå universitet, är förste författare på en översiktsartikel om fågelinfluensan som publiceras i nästa nummer av den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Science. I artikeln sammanfattas kunskapsläget, och några allvarliga luckor i kunskapen om H5N1-influensan identifieras.
Artikeln, som han skrivit tillsammans med tre nederländska och två svenska kollegor, beskriver fåglarnas flygvägar – och därmed smittvägarna – över hela jorden. Åtta olika flygvägar för fågelpopulationer beskrivs. Sverige ingår endast i en av dessa, den ”östatlantiska flygvägen”, som förutom Skandinavien även omfattar ett stort nordvästligt stråk i Ryssland, hela Storbritannien, södra Frankrike, Spanien och Portugal, en land- och havsremsa längs Afrikas östkust, Grönland och hela Nordpolen.
Över de stora kontinenterna och längs de stora flygvägarna korsas många arters vägar i tid och rum, antingen genom gemensamma häckningsområden eller på andra områden. Därigenom kan infekterade fåglar sprida virus till andra populationer som sedan transporterar viruset till nya områden. Flyttfåglar använder stora delar av flytt-tiden till att stanna och ”tanka” på gynnsamma platser. Sådana platser kan spela en viktig roll för överföringen av influensavirus från vilda till tama fågelpopulationer, och mellan olika arter.
Forskarna beskriver vilka vilda fågelarter som bär på influensa typ A-viruset. Sammanlagt 105 arter har visat sig vara bärare av viruset. I vissa arter, exempelvis gräsand och den amerikanska svartanden påträffas influensevirus hos mer än tio procent av populationen. Hos andra, exempelvis eurasisk bläsand och kanadagås, har viruset hittats hos mindre än en procent av de testade fåglarna.
Influensavirus klassificeras med utgångspunkt från två av virusets sammanlagt elva proteiner, hemagglutinin (HA) och neuraminidas (NA). Båda två är glykoproteiner som finns på viruspartiklarnas yta. Det finns 16 kända varianter av HA-antigen och 9 kända varianter av NA-antigen idag, och de kan kombineras på en mängd olika sätt, exempelvis H1N1, H16N3 och – naturligtvis – H5N1.
Hittills har det H5N1-virus som uppstod hos höns i Sydostasien visat sig vara dödligt för mer än 60 olika vilda fågelarter. Under de förödande influensautbrotten bland höns spreds viruset till 175 människor, varav 95 hade dött 6 mars 2006. Viruset, som även påvisats hos grisar, katter, tigrar och leoparder, har troligtvis cirkulerat bland tamfåglar ända sedan 1997, och har därmed kunnat utvecklas väsentligt.
Virus utsöndras i höga koncentrationer med fåglarnas avföring. Det har visat sig vara smittsamt i upp till fyra dagar i sjövatten som är 22º C och i över 30 dagar i vatten som är 0 ºC. Den relativt höga förekomsten av virus bland sjöfåglar kan bero på överföring via vatten. Bland de kunskapsluckor som nämns i artikeln finns bland annat en begränsad förståelse av hur viruset sprids bland vilda fåglar, trots att intensiva övervakningsstudier pågått under många år i Nordamerika, Europa och Asien. Det kan finnas fler subtyper av viruset än de hittills kända, och forskningen är inriktad på vissa fågelarter helt enkelt på grund av att de är lätta att studera.
Vidare är det inte självklart att man kan applicera de kunskaper man har om så kallade lågpatogena virus, det vill säga fågelinfluensavirus som orsakar liten eller ingen sjukdom, till de mer sällsynta högpatogena virusen (varav den nu cirkulerande H5N1 är ett) som orsakar svår sjukdom och i vissa fall död. Ett exempel på detta är att de viktigaste virusbärande fågelarterna och smittvägarna kan vara helt olika för de två viruskategorierna. Dessutom behöver överföringen av virus från vilda till tama fåglar förstås bättre, liksom fåglarnas beteenden, åldersstrukturen i populationerna och fåglarnas flyttvägar, skriver forskarna.
Med dagens kunskaper finns det ingen grund för att genomföra några andra skyddsåtgärder för att begränsa smittan än att försöka hålla tamfåglar skilda från vilda fåglar. Kunskapsläget ger heller inte något stöd för att avlägsna vildfåglar som uppvisar tecken på sjukdom ur fågelflockarna för att kontrollera influensautbrotten och deras spridning. Sådana åtgärder är dessutom högst olämpliga ur ett fågelskyddsperspektiv.
För mer information, kontakta: Björn Olsen, Inst. för klinisk mikrobiologi, infektionssjukdomar, Umeå universitet och Inst för biologi och miljövetenskap, Högskolan i Kalmar på e-post Bjorn.Olsen@climi.umu.se eller mobiltelefon 070-238 49 44.
Jonas Waldenström, Inst för biologi och miljövetenskap, Högskolan i Kalmar, på e-post jonas.waldenstrom@hik.se, telefon 0480-44 61 95 eller mobiltelefon 070-201 82 18.
