NYHET
För hundra år sedan föddes i genomsnitt 2,1 barn per svensk kvinna. I slutet av 1990-talet hade siffran sjunkit till 1,5 barn. Karina Nilsson vid Umeå universitet har fått 1,65 miljoner kronor för att ta reda på varför barnafödandet har sjunkit.
Ibland har det minskade barnafödandet enbart förklarats utifrån att alltfler kvinnor förvärvsarbetar. I till exempel Italien har barnafödandet sjunkit när kvinnors förvärvsarbete har ökat. Men sambandet är inte så enkelt.
Sverige, som har jämförelsevis goda förutsättningar för kvinnor på arbetsmarknaden, har länge haft ett högre barnafödande än många andra europeiska länder. För svenska kvinnor är arbete snarare en förutsättning än ett hinder för att skaffa barn. – Osäkerhet på arbetsmarknaden med arbetslöshet, vikariat och korta projektanställningar har samband med lägre födelsetal. Men flera andra faktorer kan spela roll, till exempel att kvinnor utbildar sig allt längre tid och skaffar barn senare i livet. En annan orsak kan vara förändrade familjemönster med fler ensamstående föräldrar och fler ”en-personers-hushåll”, säger sociologforskaren Karina Nilsson vid Umeå universitet.
Hon har fått 1,65 miljoner av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) för att under tre år studera hur familjebildningsmönster och barnafödande förändrats från mitten av 1970-talet fram till 2001. Minskat barnafödande och en åldrande befolkning är inte unikt för Sverige. Många andra EU-länder upplever samma utveckling, och att vända den negativa trenden i barnafödandet är ett hett ämne på den politiska dagordningen.
I Sverige hände något dramatiskt under 1990-talet då barnafödandet sjönk till låga 1,5. När lågkonjunkturen avklingade steg födelsetalet lite; senaste siffran från Statistiska centralbyrån är 1,65 barn per kvinna (år 2003). – Det finns också intressanta regionala skillnader. Vissa kommuner har ett högt barnafödande även under dåliga tider och jag vill titta närmare på hur lokala attityder och traditioner påverkar barnafödandet, säger Karina Nilsson.
